Äntligen. Efter över ett halvårs väntan sedan det nordiska kvalet är det äntligen dags. Här i Rotorua, bland de naturliga värmekällorna, har samtliga 22 teamen anlänt, och alla är taggade upp över öronen för starten på den sjunde upplagan av BMW Motorrad International GS Trophy. Lite längre bort står motorcyklarna snyggt uppradade, redo för avfärd, tillsammans med servicebilarna, sjukvårdspersonalens fyrhjulsdrivna bilar och räddningshelikoptern för läkarteamet, som ska följa oss under hela äventyret.

Med undantag för det australiska teamet har ankomsten hit varit frågan om långdistansflygningar för alla deltagare, inte minst våra tre nordiska teammedlemmar (Arto Kallioinen från Finland, Ole Christian Kristiansen från Norge och Ronnie Lundberg från Sverige), som kämpar med att komma till rätta med jetlag efter en närmare två dygns resande över tolv tidszoner. Efter den närmare fem timmar långa bussresan från flygplatsen i Auckland på Nya Zeelands norra ö, har deltagarna haft fullt upp med registrering, läkarkontroller, och att leta rätt på sin personligt namnmärkta BMW F 850 ​​GS (och göra eventuella personliga justeringar).

Sedan var dags att omfamna Nya Zeeland, där vi bland annat välkomnades av det inhemska Maori-folket, inklusive den traditionella utmaningen till nykomlingar – att utföra den världsberömda hakan. Dessutom var det läge att finna en lämplig plats och där ställa upp sitt personliga tunneltält. Samtliga deltagare hade fått varsitt tvåmanna tunneltält, en sovsäck, liggunderlag och diverse andra campingprylar.  Nu var det upp till var och en att hålla ordning på sina prylar, och resa tältet för att få lite välbehövlig sömn.

LÄNK: Mer info om GS Trophy-utrustningen

I årets Internationella GS Trophy tävlade 22 tremanna-team från 25 nationer (Team Kina blev portade i sista stund på grund av Corona-viruset), och precis som i Mongoliet (2018) var två internationella kvinnliga team på plats. Teamen från Nederländerna, Malaysia, Nordafrika och Mellanöstern var med för alla första gången medan Norden ställde upp för andra gången (förra gången i Sydafrika 2010).

KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT SE STÖRRE VERSION

ETAPP 1

Det som nu låg framför deltagarna var åtta dagar och cirka 2400 km äventyrskörning på både Nord- och Sydön. Cirka 60% av rutten var offroad, de återstående 40% på asfalt. Men detta är ett land med knappt fem miljoner invånare - och de flesta av dem är koncentrerade till städernas centrum - så det är i regel inte särskilt mycket trafik ute på vägarna, som slingrar sig fram genom otroliga landskap, nästan alltid kuperade, ofta bergiga.

Rutten startade i Rotorua, på den norra ön, ett område med aktiv vulkanisk aktivitet, och slutade i den alpina äventyrs- och skidorten Queenstown på den södra ön. Längs vägen fick deltagarna gott om tillfällen att njuta av naturen och kulturen på dessa avlägsna öar samtidigt som de mötte alla de dagliga utmaningar som hör till tävlingen, oavsett om det handlade om körfärdigheter, maskinkunskap eller vildmarksförståelse - men som alltid med Int. GS Trophy kunde deltagarna förvänta sig det oväntade, där varje dag kom att bjuda på helt nya upplevelser!

Första gruppen bestående av en ”marshall” (som visade vägen och höll ordning på gruppen) och två team lämnade vår tillfälliga bas vid vackra Lakes Lodge Okataina exakt klockan 07.00, och följdes sedan av två team och en marshall var femte minut. Team Nordic fick äran att inleda GS Trophy tillsammans med Team Nederländerna. Stämningen var hög, och trots hot om minuspoäng för onödigt tutande användes signalhornen flitigt vid start. Ja, även onödigt busande, såsom exempelvis bakhjulsåka, omotiverat tokvarvande och burnouter riskerade att ge minuspoäng. Allt för busiga deltagare riskerade dessutom gult kort (varning), och i värsta fall rött kort ( vilket i praktiken var lika med slutet på det roliga). Under hela eventet delades det ut ett antal minuspoäng för trasiga backspeglar, reglage och andra skadade delar till följd av vurpor (dock inga för exemplariskt skötsamma medlemmarna i Team Nordic). Men faktum är att alla deltagare skötte sig så pass bra att ingen utdelning av vare sig gula eller röda kort blev aktuellt.

Den spektakulära öppningsetappen förde deltagarna från de heta källorna och Maori-folkets hemvist i Rotorua,  genom djungel och skogar, upp till höglandet och vidare till Hawkes Bay för eventets första tält-läger längs rutten, med fantastisk utsikt över Stilla havet.

Men först backar vi en aning till den tidiga starten på GS Trophy. Deltagarna var uppe före gryningen, och i ljuset från pannlamporna packades tältlägret ner före frukostsamlingen klockan 05:30, för att därefter göra sig redo för starten vid sjutiden. Senast klockan 06.30 skulle respektive deltagares 120-liters packväska vara inlämnad, för att fraktas på lastbil till nästa basläger. Och att skippa frukost för att sova lite längre var inte aktuellt, med inte mindre än 11 ​​timmars körning framför sig. Efter att passerat resans första vulkan, den 821 meter höga och koniskt formade Putauaki (Mt. Edgecumbe), körde vi vidare in i de djupa urskogarna vid Huiarau Ranges, där grusvägar följde floden uppströms, och efter var och varannan böj visade sig nya naturliga höjdpunkter av den fantastiska bokskogen, som toppades med inhemska exotiska växter såsom ormbunksliknande Ponga, Praktdracena (som påminner om en palm) och en salig massa rosa Fuchsia. Vackra att se på, och luktar sött.

Efter två timmar nådde vi ”Miniha Stream”, en biflod till floden Whakatane, mitt inne i nationalparken Urewera, alldeles intill Ruatahuna Road, där hundratalet BMW F 850 ​​GS-motorcyklar gjorde sällskap med en familj av Kuni Kuni-grisar som betade på den gräsbevuxna ängen, intill floden. När motorerna tystade kunde förarna höra det livliga ljudet från skogen: mängder av cikador som öronbedövande surrade sina oavbrutna 'zid-zid' medan klockfåglar, honungsfåglar (Tui) och Rhipidura, med sina stora solfjäders- formade stjärtfjädrar kvittrade och sjöng.

Det var här som deltagarna utsattes för sitt första specialprov i 2020 års Int. GS Trophy – ”River Crossing”. Utmaningen som var en stafett på tid, bestod i att samtliga tre förare i respektive team skulle köra en kortare slinga som korsade floden vid två tillfällen innan det var dags att köra uppför en brant sandbank, in i mål.

Flodbäddens stenar såg till att skaka om GS-motorcyklarna såväl som förarnas nerver, särskilt när varje fot i backen och eventuella omkullkörningar resulterade i strafftid. Vurporna duggade tätt, men inte för Team Nordic, som klarade sig bra, på snabb tid och med endast någon enstaka fot i backen.

Efter genomfört specialprov var det åter dags att bege sig ut och sladda på grusvägarna, upp till den vackra sjön Waikaremoana och det imponerande Mokau-vattenfallet. Och efter denna tämligen korta och intensiva sträcka var det dags för GS Trophy-deltagarnas andra specialprov, "Sena Challenge" där en förare i respektive team skulle köra en konbana med ”ögonbindel” (crossglasögon med noll sikt) guidad av instruktioner från en lagkamrat - via det Sena 50R Mesh Intercom Bluetooth headset (som samtliga deltagare körde med). Ett till synes enkelt och roligt test, som krävde god samarbetsförmåga. För Team Nordic inträffade en rolig språkförbistring under momentet. Att välta en kona betydde minuspoäng. Vid ett tillfälle kom norske Ole Christian, som agerade blind förare, väl nära en av banans konor, varpå Ronnie från Sverige ropade ”Stanna! Akta dig för konan!”.

Ole Christian tvärstannade, mäkta förvånad och fundersam över vad som höll på att hända, eftersom kona betyder fru på norska… Bortsett från detta komiska strul så löste sig det hela tämligen snabbt och smidigt, och snart kunde Ole Christian köra i mål för att där få synen tillbaka. Förutom vid detta tillfälle så skedde i regel all kommunikation inom Team Nordic på engelska.

Efter en härlig glasspaus vid sjön Waikearemoana ändrades ruttens karaktär kraftigt, när skogen och bergsvägarna ersattes av de vidsträckta betesmarkerna som så småningom ledde oss ner till Hawkes Bay, på norröns östkust. Denna region kännetecknas av branta dalar, höga klippor och en salig massa får! Dessutom finns här Nya Zeelands ledande vinproducenter; särskilt av röda viner - Cabernet sauvignon, Merlot och Syrah - och fantastiska Chardonnays.

Körningen blandades mellan körning på asfalterade landsvägar och mindre grusvägar. Målet för dagen var precis utanför Napiers hamn, en vacker stad belägen vid södra änden av bukten Hawke Bay, känd för sina Art Deco-byggnader - som ett resultat av att staden återuppbyggdes efter en kraftig jordbävning 1931. Förarna, med sina pulver-vita ansikten, såg ut att själva ha varit med om en kraftig seismisk aktivitet, efter att ha kört på dammiga grusvägar under större delen av dagen.

Efter ett väl genomfört första specialprov tappade Team Nordic lite väl mycket tid under dagens andra specialprov och slutade dagen på 12:e plats. Inte riktigt den start vi hade hoppats på, även om inledningen på äventyret för övrigt varit lyckad och mycket bra, med sol och närmare 40 mils körning på fantastiskt härliga vägar. Team Sydkorea kammade otippat hem segern för dagen, med Italien på andra plats och USA som trea.

 KLICKA PÅ "NÄSTA" NEDAN FÖR ATT KOMMA VIDARE TILL NÄSTA ETAPP