Filip Backlund rapporterar från comebacken på Falkenberg
Nu var det äntligen dags. Nu var det min tur att få vara med och tävla igen och ta i tills man blöder för att vinna dom där racen. För det är precis det man gör, gör allt och lite där till för att vinna. Det är det enda jag vill och för varje år som går så känner jag den känslan allt mer och mer inom mig.

 

Hela vecka 27 så var det full fart, redan på måndagen så var det dags för en heldags test på Karlskoga Motorstadion. Testet gick väldigt bra och vi kände oss relativt väl förberedda inför Falkenbergs racet till helgen. Under tisdagen så var vi åter i Norrköping i verkstan för att göra i ordning dom sista sakerna och packa ihop allting för att sedan börja bege oss ner mot Falkenberg för att där ha en hel dags test under onsdagen.

 

Onsdagstestet gick också det väldigt bra, redan från första passet så kände vi oss starka och kunde åka snabba varvtider under samtliga av passen. Tyvärr så gjorde jag en liten krasch på sista passet, som tur var inget dramatiskt så det blev inte så jätte mycket för grabbarna i teamet.

 

Efter dagens onsdags tester så gick vi igenom en hel del vad det är som vi måste ändra för att kunna åka ännu fortare. Vi kom fram till några saker på fjädringen som vi ville ändra på inför fredagens träning, kval och race.

 

Torsdagen så var det vilodag. Då blev det till att resa alla race tält, göra i ordning och ställa allt på sin rätta plats. Nicke, Håkan och Steve fick gå igenom både motorcyklarna så allt var i sin ordning på den biten också. För min egen del så tog jag min cykel och cyklade in till Falkenberg för att där komma till en sjukgymnast och tejpa om min handled. Det gick mycket bra och var tillbaka ute på banan igen vid lunch tid.

 

Fredag och äntligen dags för race dag nummer ett. Dagen började med en friträning klockan 09.00 på morgonen. Dom ändringar vi hade gjort på fjädringen resulterade tyvärr i det sämre och vi körde även lite saktare än vad vi gjort under onsdags träningen. Vi beslutade då att gå tillbaka till dom inställningar vi hade under onsdagen och jobba vidare ifrån dom.

 

På kvalet så åkte jag ut och var lite väl spänd. Åkte och tänkte väldigt mycket och ville väl även lite för mycket och då gick det inte riktigt som jag ville. Under en längre tid så var vi ända nere på 6e plats men jag bet ihop och fick till några bra varv tider mot slutet av passet och vi kvalade in som nummer två till fredagens race nummer ett.

 

Jag hade fortfarande en hel del problem med motorcykeln ute på banan men visste inte riktigt vad vi skulle kunna ändra för att få bot på detta. Sen vill man ju även inte göra allt för stora förändringar inför ett race ifall det skulle resultera i något väldigt dåligt. Vi valde då att bara göra en liten förändringar som inte skulle kunna vara till det sämre utan bara det bättre om det skulle bli någon skillnad alls.

 

Till detta racet så vet jag faktiskt inte riktigt vad jag kände, jag var inte direkt nervös som jag brukar vara. Jag visste att det var dags för race men hittade inte riktigt den känslan. Jag åkte ut på sightsinglap för att ställa upp mig på startgriden. Jag står där och känner att nu börjar det bli dags, nu är det dags för race. Jag ska ta starten och sedan köra på i mitt eget tempo som jag brukar göra. Nu jäklar ska det gasas. Gröna flaggan vevar och det är dags för warmuplap. Vi kommer tillbaka till start plattan, gubben med den röda flaggan går bort. Dom röda lamporna tänds, och släcks strax därefter. Jag får till en toppen start och är först in i kurva ett. Jag sätter upp ett ganska högt tempo men redan på varv två så kör Freddy Papunen om mig i inbromsningen in mot kurva ett.

 

Jag visste att jag var tvungen att köra om honom direkt så han kommer lite ur ballans annars tror jag att han kommer kunna köra ifrån mig lite nu när motorcykeln inte är 100 procent. Redan på det första varvet när han kört om mig så gör jag två stora misstag och Freddy får upp en lucka på nästan en sekund. Jag biter ihop och vi har detta avståndet mellan varandra tills det återstår 8 varv. Då gör jag ett försök att köra ikapp honom och lyckas nästan, kör ikapp så det är endast 0.4 mellan oss. Men jag märker nu när det är endast 4 varv kvar att orken i den skadade handen inte riktigt är som den varit. Jag börjar göra några större misstag och är även nära några krascher. Jag valde då att sänka tempot något för att istället ta en andra plats än att riskera en krasch i första comeback racet. Efter racet så var jag lite besviken, jag åkte ner till falkenberg för att vinna och nu hade jag inte gjort det. Man har ju alltid en bild i huvudet hur man vill att en comeback ska vara och jag vill alltid vinna till vilket pris som helst. Nu när jag hade åkt bakom Freddy så visste jag var han var starkare än mig och var jag var svag. Detta var ett ypperligt tillfälle att kunna göra förändringar på motorcykeln inför lördagens race nummer två.

 

Efter racet så gick vi igenom vad jag tyckte och vart någonstans jag hade problem runt banan. Vi beslutade att göra några riktigt stora förändringar på motorcykeln inför lördagens uppvärmning på morgonen för att på så sätt se skillnaden och hur motorcykeln beter sig.

 

Vaknar upp på lördags morgonen och känner mig väl utvilad. Det har blivit en skön natts sömn vilket alltid är underbart ju. Jag åker ut på uppvärmningen och känner en jätteskillnad i motorcykeln, den känns otroligt mycket stabilare och jag kan ha med mig betydligt mer fart in och igenom kurvorna. Även fast att vi inte var snabbast på uppvärmningen så var känslan så mycket bättre så jag beslutade tillsammans med mina mekaniker att detta är det som vi satsar på till dagens race, jag tror på det och jag tror även att vi kommer kunna göra ett betydligt bättre race.

 

Till lördagens race så började jag känna igen mig, det där pirret i magen, nervositeten i hela kroppen och taggningen. Den där vinnarskallen som kommer fram inom mig. Jag var fortfarande så arg och besviken på mig själv efter gårdagens race så nu skulle jag bara vinna. Så enkelt var det.

 

Jag åker ut på sightsinglap och det känns hur bra som helst. Åker runt banan med ett enda stort leende på läpparna. Kommer fram till start plattan och stänger av maskinen. Där står Nicke och Håkan och väntar. Ett sista handslag sen startar jag hojen igen och gör mig beredd för warmuplap.

 

Den gröna flaggan vevar och vi åker iväg. Ställer upp oss igen och nu är det dags. Det enda jag tittar på är dom där röda lamporna som snart kommer att släckas. Lamporna släcks och jag kommer iväg. Kommer inte riktigt iväg så bra som under fredagens race men är tredje man in i kurva ett.

 

Etta är Petter, tvåa Freddy och jag trea. Efter två varv så kör Freddy om Petter och jag märker att han försöker sätta upp ett högt tempo direkt. Nu var jag tvungen att agera fort, jag är tvungen att köra om Petter så fort som möjligt så att Freddy inte hinner få den där luckan som i så fall blir så svår att köra ikapp. Jag kör om Petter redan efter två varv och sätter upp jakten på Freddy som hade fått sig en halv sekunds lucka. Efter två varv var jag ikapp och körde med honom under ett varv för att sedan sätta in attacken direkt och försöka köra ifrån. Jag kommer om och sätter upp ett högt tempo. Jag märker att jag inte riktigt kan köra ifrån Freddy men han gjorde inte heller någon direkt attack så jag tänkte att jag fortsätter i detta tempo så får vi se när det är 5 varv kvar om han fortfarande är kvar där.

 

När det återstod 6 varv så fanns Freddy fortfarande kvar bakom mig, då la jag i nästa växel och tog ut mina sista krafter jag hade kvar i handleden. Under dom sista varven så hade Freddy inte riktigt orken och jag kunde köra över mållinjen som etta med 1.7 sekunders marginal. Detta var så otroligt skönt, känslan att få vinna igen. Och speciellt för min del mentalt, att veta att jag fortfarande hänger med i tempot. För det var det största jag var orolig för innan helgen, men nu fick jag mig ett litet besked. Jag vet också vad som jag måste träna och förbättra mig på inför nästa deltävling, jag måste fokusera på att få upp min styrka i handleden. Det var mitt största bekymmer under helgen. Kan jag få upp styrkan ännu mera så kommer det kunna gå ännu fortare tillsammans med att vi kan utveckla våra motorcyklar ännu mer.

 

Det är lite av en lättnad att den första race helgen är över. Det släpper liksom lite från axlarna den tyngd man haft. Nu kan vi bara jobba framåt med ett stort leende på läpparna igen, livet går ju så mycket enklare på så sätt. Nu blir det en vecka ledigt utan några tester, mest pappers arbete som också behövs göras ibland. Men sen vecka 29 så kommer vi troligtvis att börja testa lite igen och jobba vidare.

 

Nu leker livet, bra väder, en handled som fungerar, hoj körandet och även mycket mera ;)

 

Varje år så ringer jag alltid och önskar er alla en riktigt trevlig sommar och semester, tyvärr så har jag inte riktigt hunnit med det ännu. För er som redan har gått på semester så önskar jag er en otroligt skön semester med mycket vila och trevliga dagar. Och till alla er som väntar, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge !

 

Jag vill tacka er alla för allt ert stöd och delaktighet som ni ger mig och mitt team. Fortsätter vi så här så kommer vi vara oslagbara tillsammans ;)

 

Ni får hade så bra.

 

Med vänlig hälsning

 

Filip Backlund

Team Suzuki Sweden Bilsport & Mc

Backlund Racing