Vår nye medarbetare på Fastbikes.se, Björn "BG" Gunnarsson, debuterar i dubbel bemärkelse. Både som skribent för oss, men också som enduroförare efter en lång roadracing-karriär. Ta del av hans funderingar om skillnader och likheter mellan sporterna.
 

Efter att ha tävlat i roadracing på asfaltbanor runt om i Europa sedan mitten på nittiotalet, och med både SM-guld och topp tio-placering i Isle of Man TT på meritlistan, smög sig insikten på om att det var hög tid att bredda erfarenhetsbanken till att även omfatta lösare underlag innan alla ackumulerade racingskador till slut tagit ut sin rätt. Endurotävlingen Gotland Grand National har funnits i mitt medvetande sedan jag som knatte såg SVT-reportaget från ön 1989 (återfinns att se nedan), där bland annat den folkkäre skådisen Janne "Loffe" Carlsson briljerade med en 12:e plats i +50-klassen. GGN kändes kort sagt som ett realistiskt mål för en nybörjare. 

 

Som synes är det inte första gången artikelförfattaren tappat markkontakten. Till skillnad mot i enduro och cross så är man dock sällan särskilt högt över marken i real roadracing. Däremot tas det snabbaste hoppet i Isle of Man TT i över 270 km/h vilket är en ganska bra bit över toppfarten hos en endurohoj. FOTOGRAF: DAN STENBERG

 

Från idé till verklighet.
Sagt och gjort, i våras stod alla planeter i rätt läge för inköp av en endurohoj. För mig som visserligen ägt en handfull offroadhojar för gata genom åren, men aldrig någon cross eller endurohoj, var detta en helt ny värld att sätta sig in i. Tvåtakt eller fyrtakt? 125cc eller 500cc?  Länkagefjädring eller inte? Listan med frågeställningar som skulle besvaras kändes oändlig och jag tog stöd av vänner och kollegor i mc-branschen. I den vevan hade mina planer på endurodebut nått KTM Scandinavia i Örebro som ville övertyga mig om att en 250 fyrtakt vore rätt verktyg för en rookie som mig. Efter en del beslutsvånda mellan motorstorlekar och förbränningstakter slog jag trots allt till på en KTM 250 EXC-F av 2023 års modell. En väl beprövad konstruktion med en oerhört lättkörd motorkaraktär och ett chassi som borde räcka långt för någon som aldrig ens sett en endurotävling i verkligheten tidigare.
 
Upplägg och målsättning.
Ganska snart började ramarna för det jag kallade "GGN-projektet" att ta fastare form: Målet skulle vara att med mina asfaltskunskaper som grund försöka förstå endurosporten, och på de knappt fyra månader som återstod från hojköpet till GGN i slutet av oktober, försöka bli så bra som möjligt. Med de begräsningarna att det inte fick kosta skjortan och att jag ville försöka hålla mig så skadefri som möjligt. Det skulle alltså inte röra sig om någon VM-satsning, utan om ett tydligt motionärsperspektiv med en underliggande förhoppning att bredda körförmågan, och kanske ytterst att få lite nya stimuli i livet. Som ett led i att förbereda mig för GGN beslöt jag mig för att även ställa upp i de andra båda breddloppen som omfattas av begreppet "En svensk enduroklassiker", nämligen Stångebroslaget i juli utanför Linköping och Ränneslättsloppet i september i Eksjö. Erfarenheterna från dessa tillställningar borde ge insikter i själva tävlingsformatet inför GGN.
 
Obefintliga förberedelser.
En fotskada i samband med en roadracingtävling i våras förhindrade effektivt så gott som all förberedande träning inför Stångebro. Uppladdningen bestod av en timmes körning för att få till det första nödvändiga oljebytet samt byte till mousse i däcken med syftet att förbygga punktering. Med min ringa erfarenhet och obefintliga förberedelser borde jag väl egentligen höra hemma bland motionärsklasserna som körde under lördagen. Trots detta hade jag valt jag att anmäla mig till tävlingsklassen Senior som startade samtidigt som Elitklassen dagen efter. Orsaken till detta var rådet från en erfaren enduroräv som gick ut på att om jag ville se vad jag klarade av utan att riskera att bli störd av tät trafik och kö-körning, borde jag anmäla mig till tävlingsklass istället för motion. Antalet förare i ute i spåret är då nämligen bara en bråkdel av vad det är när motionärerna kör. Eftersom det låg helt i linje med mina ambitioner om utveckling före prestige  satsade jag på det. En gammal sanning säger ju dessutom att "tävla mot dem som är lite bättre än en själv är snabbaste sättet för egen utveckling". När starten gick insåg jag dock efter bara några hundra meter att jag tävlade mot dem som var MYCKET bättre än jag själv.
 
Styrkor och svagheter
Utan en aning om min fysiska kapacitet, körförmåga eller banans svårigheter var planen att gå ut försiktigt för att undvika misstag. Beträffande kroppen var jag helt inställd på att jag skulle få armpump efter 100 meter, eftersom det var detta som alla erfarna cross-kompisar varnat mig för i förväg. Förvånande nog kände jag inget av detta under hela loppet. Delvis kan det säkert ha att göra med att grepp och underarmar får en hel del stryk i roadracing också, och att dessa därför har en viss grundträning. Framförallt försökte jag dock vara observant på alla tendenser till att jag var på väg att stumna och justera greppet därefter. Knän, höftböjare och lårens framsida belastas hårdare under ett endurancelopp i RR än vad jag upplevde att jag fick besvär av under Stångebro. Säkert eftersom knävinkeln är mycket snällare på en endurohoj. Den kroppsdel som istället dog fullständigt innan jag ens hunnit ett halvt varv var lite oväntat korsryggen. Här insåg jag att jag har mycket att jobba på innan GGN eftersom stående körning blir nästan omöjligt när musklerna i nederdelen av ryggen packar ihop. Farhågan om att min trasiga högerfot skulle tvinga mig att bryta gjorde att jag försökte behålla den på fotpinnen så mycket som möjligt. Glädjande nog höll foten loppet igenom och under långa stunder tänkte jag inte ens på att jag hade ont. Om jag nu till det här loppet saknade både grundträning och erfarenhet så har jag i alla fall ett bra vägminne. De värsta svårigheterna hade jag därför koll på efter första varvet och kunde planera för under resten av tävlingen. Som väntat visade sig enduro vara betydligt mer konditionskrävande än racing. Utan rätt körteknik var det framförallt den de lösa sandpartierna med djupa stalp som sök musten ur mig.
 
 
Kär i hojen
Gällande hojen så var det som väntat en viss inkörning innan jag var överens med reglage etc. Jag bromsade stopp några gånger under första varvet men det dröjde inte länge innan jag fullkomligt älskade den lilla 250cc-stånkan. Den vägrade dö i den tunga sanden, trots att jag ofta körde på lite för hög växel och den tog mig upp för berghällarna med god hjälp av greppet i Michelin Starcross 6 Medium/Hard-bakdäcket. Efter tre timmar, fyra minuter och 58 sekunders körning hade jag avverkat fyra varv runt banan. Segraren i elitklassen, VM-åkaren Albin Elowson, hann med fem varv på 2:15:26 under samma förhållanden som en jämförelse. På det hela taget var jag grymt nöjd med utfallet av min första enduro-tävling. Även om jag höll ett tempo som mer påminde om trial än enduro, så lyckades jag med föresatsen att disponera krafterna för att orka ta mig i mål inom respittiden där repet dras och man inte längre får fortsätta. Jag körde fyra varv vilket var ett mer än vad jag trodde i förväg att jag skulle mäkta med. Jag fick ett "nollvärde" att utgå ifrån när det gäller min förmåga på löst underlag och massor av insikter i denna skitiga... förlåt ädla sport. Viktigast av allt var dock att jag hade vansinnigt roligt, även om jag hängde som en våt disktrasa över styret under sista varvet!
 
Skitig, hålögd men nöjd minuterna efter målgång i första tävlingen. Full av nya erfarenheter men fullständigt utpumpad.
 
Ny tävling - Ränneslätt
En och en halv månad senare var det dags för Ränneslättsloppet i Eksjö. Alla löften om att ta tag i enduroträningen fram till nästa tävling hade grusats av jobb och en fulltecknad Road Racing-kalender i slutet av sommaren. Tre träningspass veckorna innan Ränneslätt borde väl ändå betyda att jag var tre gånger så vältränad som inför Stångebro? Även denna gång hade jag anmält mig till tävlingsklassen Senior. Mot erfarenheterna av Stångebro visste jag lite mer om min kapacitet denna gång och siktade därför på att även här försöka hinna med fyra varv under de tre timmar, plus respittid, som tävlingen varade. Underlaget på Ränneslätts skjutfält är svårare än i Stångebro med mycket stora stenar runt nästan hela sträckningen som får hojen att dansa åt alla håll samtidigt. Dessutom ett par leriga partier och den beryktade passagen Berget som jag blivit varnad för i förväg. Jag var med andra ord långt ifrån säker på att jag skulle vara kapabel att nå målsättningen.
 
 
Taktik och Berget
Eftersom jag nu visste att jag tempomässigt skulle vara bland de långsammaste i startfältet var taktiken att inte dras med, utan istället spara på krafterna i de enklare partierna för att ha energi kvar i de svåra sektionerna. Å sådana visade det sig finnas gott om för en enduro-rookie som mig. Mest oroade jag mig för Berget och därför tog jag mig dit dagen före när motionärerna körde för att reka ett bra spår. Den förberedelsen besparade mig säkerligen mycket tidspillan och energi eftersom jag lyckades tuffa över Berget utan att vare sig fastna eller vurpa en enda gång. 
 
Det beryktade Berget på Ränneslätt skördar offer i alla klasser och därför finns det gulvästade funktionärer på plats för att hjälpa åkarna på rätt köl igen.
 
Elaka kattskallar
Resten av slingan var oavbrutet ansträngande eftersom den var så sönderkörd med stalp och hålor överallt. Värst var de på endurospråk så kallade "kattskallarna", som återfinns på större delen av den två mil långa sträckningen. Det är mer eller mindre runda stenar som varierar mellan en tennisboll och en fotboll i storlek, där vissa sitter fast i underlaget och andra ligger lösa ovanpå. Trixet visade sig vara att köra tillräckligt fort. Helst åtminstone treans växel. Då började nämligen cykeln stabilisera sig själv tack vare rotationskrafterna från hjulen. Att bygga upp den farten var dock ofta lättare sagt än gjort efter en tvär sväng eller en djup håla eftersom bakhjulet hellre studsade i sidled över stenarna än drev på framåt. Två "highsiders", där hojen ställde sig på tvären och slängde av mig, kostade det innan jag lärt mig att underlätta styrseln i chassit genom ett bättre knäslut mot tanken.
 
Baksidan på Ränneslättsberget och en av de passager där skillnaden på en enduro-rookie som undertecknad, hasandes ner,...
 
Utmattande gyttjebad
Eftersom startfältet innehöll nordiska förare av yppersta VM-klass hade arrangörerna haft vänligheten att öka på svårighetsgraden i förhållande till den slinga som motionärerna kört dagen innan. Det gjordes genom att dra spåret genom ett kärr som kanske skulle kunna vara värdigt Novemberkåsan. En helt ny erfarenhet för mig. Första varvet lyckades jag paddla mig igenom utan stopp, men till andra varvet var träsket mer sönderkört och jag kom bara halvvägs innan jag körde fast mot en stubbe/rot/sten eller vad det nu var som dolde sig under ytan på leran. En vänlig åskådare hjälpte mig upp genom att dra i framhjulet samtidigt som jag gasade för allt vad tygen höll. På tredje varvet var förhållandena ännu sämre. Jag lyckades med att först köra fast och sedan välta när jag försökte köra på tvärs över hjulspåren till andra stranden. Återigen hade jag åskådarna att tacka för att mitt lopp inte tog slut där med gyttja upp till midjan. Ingen var väl tacksammare än jag när jag på fjärde varvet insåg att tävlingsledningen tydligen ansåg att kärret blivit alltför svårframkomligt och därför dragit om banan. I jämförelse med lerbadet var Berget så här i efterhand en barnlek. Icke desto mindre en väldigt nyttig erfarenhet inför GGN som verkar kunna vara rejält gyttjigt om det kommit mycket regn dagarna före.
 
...och vinnaren Albin Elowsson, flygandes ner, framstår som tydligast.
 
GGN nästa.
Sliten men nöjd lyckades jag till sist korsa mållinjen efter att ha uppnått målsättningen om att hinna fyra varv. Två varv färre än totalsegraren, Albin Elowson, som vann även denna gång. När nu asfaltssäsongen är över hoppas jag få lite mer utrymme att träna inför enduroäventyrets egentliga mål, GGN i slutet av oktober. Fjärilarna har redan börjat infinna sig i magen. Vilka spår ska jag välja genom Hästskon och över Allhage myr? Ska jag byta hårdhet på bakdäcket? Hur går depåstoppen till på Gotland? Hur många par glasögon kommer jag behöva? Som rookie är frågorna fler än svaren. Två saker är åtminstone säkra. Det ena är att det ska bli otroligt spännande att uppleva världens största endurotävling till deltagarantalet inifrån för första gången. Det andra är att en racerapport med alla tankar och lärdomar jag tar med mig hem därifrån kommer att dyka upp här på Fastbikes efteråt. Håll tummarna för mig fram tills dess!