Det finns platser som tycks skapta för att upptäckas från motorcykelsadeln. Södra Portugal, med sin storslagna Algarvekust, är ett sådant ställe. När Johan Ahlberg reste till Portugal för att delta i Ride Nordics guidade landsvägstur ”South Coast”, gjorde han det med höga förväntningar – och kom hem med minnen för livet.

Här, vid Algarvekusten, i södra Portugal, breder ett böljande landskap ut sig – format av tid, vind och sol – där vägarna slingrar sig genom grönskande dalar, förbi apelsinlundar och små vitkalkade byar, och vidare längs klippiga kuststräckor där Atlanten ständigt är närvarande. För motorcyklister som söker det perfekta mötet mellan natur, välkurvade vägar och kultur är Algarve ett nästintill oslagbart resmål.

Med sitt milda klimat – svala brisar från havet och sol över 300 dagar om året – är detta en region som lockar till motorcykelkörning året runt. Men det handlar inte bara om vädret. Det är något med stämningen här – den avslappnade livsrytmen, det gästvänliga folket och de uråldriga olivträden som står som tysta vittnen till historien – som får en att känna att tiden går lite långsammare, att man hinner andas och verkligen njuta av motorcykelkörningen, fullt ut.

Ride Nordic är en aktör som inte lämnar något åt slumpen. Med över femton års erfarenhet av motorcykelresor – främst inom offroad – har företaget byggt upp en fingertoppskänsla för vad som krävs för att resan verkligen ska bli minnesvärd. De senaste åren har Ride Nordic dessutom utökat sitt utbud med landsvägsturer, och ”South Coast” i södra Portugal har snabbt seglat upp som en av deras mest efterfrågade destinationer.

Under fem intensiva men samtidigt avslappnade kördagar får deltagarna chansen att utforska Algarve från sadeln på en BMW R1300GS – en hoj som förenar kraft, komfort och teknik på ett sätt som passar perfekt för regionens asfaltsvägar. Ruttens variation är en av nycklarna: ena stunden kör du genom en grönskande dal mellan apelsinodlingar och korkeksträd, nästa ögonblick gasar du uppför vindlande bergsvägar där varje sväng belönas med utsikt över hav, dalar och oändlig horisont.

Portugal – historia, kultur och varmt välkomnande

Att Portugal är mer än bara en plats för motorcykelkörning blir tydligt så snart man landar. Landet, som breder ut sig längs den iberiska halvöns västra kant, bär på ett rikt historiskt arv. Under 1400- och 1500-talen var Portugal en av världens ledande sjöfartsnationer, och deras imperium sträckte sig från Brasilien till Goa. Denna epok har lämnat spår inte bara i arkitekturen utan även i språket, maten och människornas sätt att möta världen – öppet, varmt och nyfiket.

I modern tid har Portugal blivit en magnet för livsnjutare och äventyrare från hela världen, inte minst från Skandinavien. Många väljer att flytta hit på äldre dagar för att leva ett lugnare liv i ett året-runt-varmt klimat.

För undertecknad började äventyret på Arlanda. Ett direktflyg till Faro tog mig till Portugals sydspets, och i stället för att ta taxi valde jag att hyra bil – en smidig lösning som för samma pengar tog mig de sex milen till White Shell Beach Villas, Ride Nordics bas i Portugal.

Och vilken bas det var.

White Shell är mer än bara ett hotell. Det är en genomtänkt och påkostad retreat – nybyggt, elegant och samtidigt avslappnat. Boendet bestod av moderna, rymliga lägenheter med stora fönster, luftiga ytor och privata terrasser. Känslan var snarare att befinna sig i en exklusiv villa än ett hotellrum. Jag delade lägenhet med en annan deltagare – med gemensamt kök och vardagsrum men varsitt sov- och badrum.

För den som reser med en partner som inte kör själv, eller inte vill hänga med bakpå under en eller flera dagar, finns här mycket att njuta av: poolområden, ett välsorterat spa, närhet till långa sandstränder och pittoreska promenadstråk. Det är en plats för återhämtning lika mycket som för äventyr.

Premium hela vägen

Redan från första dagen märktes det att Ride Nordic strävar efter att leverera mer än bara en resa – de vill ge en upplevelse. Från de fabriksnya BMW R1300GS-hojarna – några utrustade med automatlåda – till däckvalet (Metzeler Tourance Next 2, som visade sig erbjuda utmärkt grepp även på blöta vägar), var allt genomtänkt. Turledarna Ann Cathrin och Henrik visade inte bara prov på logistisk skicklighet, utan delade även med sig av praktiska körtips och gjorde allt för att varje deltagare skulle känna sig trygga i sin körning.

Första kvällen samlades gruppen i hotellets restaurang för en trerätters middag som satte standarden. Efter en aptitretare bestående av nybakat bröd, hemmagjort smör, och marinerade oliver följde vitlöksfrästa räkor, därefter grillad kalv med stekt potatis och grönsaker. Middagen avslutades med en len och karamelliserad crème brûlée – enkel men utsökt.

Samtalen flöt lätt. Deltagarna var alla svenskar, flera med erfarenhet av tidigare Ride Nordic-resor. Två körde med passagerare – ett upplägg som fungerade utmärkt eftersom hela turen går på asfalterade vägar.

Fem dagar, tusen intryck - bland korkekar, havsbris och vägar som dansar genom landskapet

Det var äntligen dags. Tiden för planering och längtan var över – nu skulle jag få tre hela dagar att njuta av guidade motorcykelturer i södra Portugals vykortsvackra landskap. Jag skulle köra nya BMW R1300GS – en maskin lika kraftfull som följsam – dessutom i versionen med automatlåda, vilket bara förstärkte känslan av att glida fram, nästan som i en dröm. Och var kunde man bättre förverkliga denna dröm än här, bland doftande apelsinlundar och uråldriga korkekar, på några av Europas – ja, kanske världens – mest inbjudande och välkurvade asfaltvägar?

Visserligen var min roll under resan inte bara att luta mig tillbaka och låta hjulen snurra. Jag var här för att dokumentera, fånga ögonblicken med kameran och föreviga känslan av frihet och gemenskap. Men ändå – det blev en resa att minnas. Trots att vädret spelade oss några spratt med oväntade regnskurar, så höll sig vägarna till största delen torra. I en region som Algarve, där solen i snitt skiner över 300 dagar om året, är regn en sällsynt gäst – och kanske just därför blev kontrasten extra påtaglig när himlen öppnade sig. Men det var korta avbrott i en annars väldigt trivsam körning.

Algarve bjuder på ett behagligt klimat året om, men våren och hösten är särskilt väl lämpade för motorcyklister. Sommaren kan vara tryckande het, särskilt längre in i landet, medan vintern är mild men något mer oberäknelig. Att i december endast få 1,7 mm regn – som det var i Portimão 2024 – säger en hel del om klimatets pålitlighet.

Men nog om väder och statistik. Nu till själva upplevelsen.

Efter en kort och tydlig genomgång av motorcyklarna – där turledarna gick igenom både tekniska finesser och lokala trafikregler – rullade vi i väg från Ride Nordics bas i Porches. Den lilla orten, med sina vitkalkade hus och utsikt över Atlantens blå skimmer, lämnade vi bakom oss via den vackra bron över floden Arade. Äntligen var vi ute på vägarna. Mot äventyret.

Vi körde enligt ett beprövat och välfungerande upplägg: med turledaren Ann Cathrin längst fram, Henrik som "sweeper" sist, och med ”Corner man”-systemet som länk däremellan. Det är ett enkelt, men genialiskt sätt att hålla ihop en grupp utan att någon kör vilse eller behöver någon annan form av ”radio”-samband. Den som ligger närmast bakom turledaren stannar vid korsningar eller avfarter och visar vägen för de övriga – och ansluter sedan sist, framför sweepern. Ett rullande system som gör att varje förare får uppleva att köra både långt fram och längre bak, och där hela gruppen hålls samman som ett pulserande, självgående maskineri.

Efter ett kortare fikastopp körde vi vidare mot Cabo de São Vicente – Europas sydvästligaste udde, en plats där klipporna störtar ner i havet och vinden bär på minnen från upptäcktsresor och gamla världshav. Det är lätt att förstå varför denna plats ibland kallas "världens ände". Härifrån är det inget annat än 600 mil öppet hav till Amerika.

Efter att ha fyllt på både själen och kamerans minneskort, styrde vi norrut – inåt land, där vägarna blev smalare, kurvigare, och mer tekniskt utmanande. Precis som man vill ha det. Vid ett särskilt snirkligt vägavsnitt, där asfalten slingrade sig som ett svart sidenband genom ett öppet landskap, tog vi ett längre stopp. Här delade turledarna med sig av tips kring körteknik – hur man bäst väljer spår, hur man balanserar mellan broms och gas. Själv smet jag i förväg, letade upp en kurva med perfekt ljus och vy, riggade kameran och väntade. Snart dök de upp – motorcykel efter motorcykel, som en kavalkad av färg och rörelse genom landskapet. Och varje förare med sitt eget uttryck, sin egen rytm.

Vi passerade Marmelete – en liten by där tiden tycktes gå långsammare, där korkekarna kantade vägen som gamla vakter. Sedan vidare upp mot Monchique, en bergsby med kullerstensgator, vita hus och doften av eukalyptus i luften. Utsikten blev alltmer vidsträckt. Vi passerade förbi Caldas de Monchique, den gamla kurorten vars varma källor en gång lockade romerska soldater till vila och återhämtning. Men vi körde vidare – lockade av vägen, av kurvorna, av friheten.

Och så, till slut, nådde vi Fóia – Algarve-regionens högsta punkt, 902 meter över havet. Härifrån kunde vi se ut över hela landskapet, bort mot havet och tillbaka mot bergen vi just kört igenom. Ett gruppfoto var givet. Ett ögonblick att bevara.

Nedfärden från Fóia blev en ren njutning. Smala asfaltsvägar ringlade sig nerför berget, genom korkekskogar och förbi kolonier av storkar som byggt sina bon på stolpar och tak. Snart kände vi doften av salt i luften igen – havet var nära. Vi var åter på väg hemåt, till hotellet, för en stunds vila.

På kvällen samlades vi för middag. Vi promenerade ner till stranden Praia de Nossa Senhora da Rocha, där vågorna slog mjukt mot klipporna. På fiskrestaurangen Restaurante Vilarinho serverades havets läckerheter: calamares, grillad lax, havsgös – och för min del en perfekt tillagad havsabborre. Smakerna var lika underbara som landskapet vi nyss färdats genom.

Mätt, avslappnad och fortfarande varm inombords av dagens upplevelser, somnade jag gott – med minnesbilderna av Portugals kurvor, dofter och utsikter fortfarande virvlande i sinnet.

Dag två – ”Laranja”: En doft av apelsin, asfalt och äventyr

Den andra kördagen bar namnet Laranja – det portugisiska ordet för apelsin – och det visade sig snabbt vara ett passande namn. Redan på morgonen, innan solen hunnit klättra särskilt högt över horisonten, rullade vi försiktigt genom en liten pittoresk by där husen stod tätt, målade i vitt med blekta blå dörrar och fönsterluckor som såg ut att ha stått öppna i hundra år. Det var som att köra genom en akvarellmålning. På de trånga kullerstensgatorna tassade vi fram i låg fart, med motorerna viskande lågt under oss – nästan som i vördnad för den stilla morgonen.

När vi väl lämnat byn bakom oss bar det av nordöst, in i hjärtat av det portugisiska landskapet där apelsinlundarna breder ut sig som ett doftande lapptäcke över markerna. Och vilken doft – söt, fräsch och nästan bedövande. Apelsinblomman är tveklöst en av Algarves mest utmärkande dofter, en sådan som stannar kvar i minnet långt efter att du kommit åter till hemmets trygga vrå. Överallt omkring oss dignade träden av sina klotrunda, djupt orange frukter. Här och var skymtade även citronträd, men det var apelsinerna som regerade detta citrusparadis – vilket inte är så konstigt med tanke på att upp emot 80 procent av hela Portugals apelsinproduktion kommer just från denna region.

Landskapet vi färdades genom var kuperat och grönt, med välskötta vinodlingar som bröt av mot citruslunderna. Särskilt närmare kusten kunde man se rader av vinrankor sträcka sig bort över kullarna i ett prydligt mönster – som om någon ritat landskapet med linjal och kärlek.

Vägarna inledningsvis var visserligen lite slitna, med sprickor och ojämnheter som påminde oss om att vi färdades i ett land där tiden ibland får gå lite långsammare. Men trots det – eller kanske just därför – bjöd varje kilometer på genuin karaktär och en känsla av äventyr. 

Efter en stund började vi klättra uppåt längs en bergsrygg, där vinden stundtals tog tag i oss och vyerna blev vidsträckta. Längs åsen snurrade vindkraftverkens enorma rotorblad ovanför oss – tyst majestätiska i sina långsamma rörelser, som väktare av landskapet. Det var något nästan meditativt i hur vi gled fram där, under dessa stålgiganter, omgivna av naturens grönska.

Sedan kom belöningen: den legendariska vägsträckan N2 – Portugals välkurvade svar på Route 66. Den sträcker sig över 70 mil genom landets hjärta, och här – en liten bit av den – blev vår lekplats. Kurvorna kom tätt, vyerna rullades ut som ett panorama, och hojarna sjöng på högre växlar. Det är sådana här sträckor man drömmer om när vintermörkret ligger som en kall filt över norra Europa.

Även denna dag körde vi med det effektiva Corner man-systemet, som lät oss hålla farten och flödet i körningen utan att behöva stanna vid varje korsning för att invänta varandra. Längst bak fanns en trygg och stadig kökarl som höll koll så ingen tappades bort, oavsett tempo eller erfarenhet.

Via vägar som slingrade sig genom landskapet som slingrande ormar, nådde vi slutligen vår lunchrestaurang. Där väntade ett långt träbord på oss – dukat och redo – och snart kom maten in: väldoftande och tillagad med hjärta. Glada samtal. Solen värmde. Det var en stund att minnas.

Efter lunchen rullade vi vidare västerut. Vi höll oss kvar uppe på höjderna, och Serra de Monchique bredde ut sig i fjärran som ett blågrönt sagolandskap. Vägarna var som målade med pensel – slingrande, harmoniska, lagom utmanande. Och som avslutning svängde vi söderut igen, längs Rota da Laranja – ännu en gång kantade av doftande apelsinlundar.

Kvällen avslutades på en italiensk restaurang som levererade rätter i världsklass. Jag själv kunde inte motstå frestelsen och beställde en Diavolo – en eldigt god pizza med salami och chili som verkligen gjorde skäl för sitt namn. Det var kryddigt, saftigt och himmelskt gott. En värdig avslutning på en dag full av doft, smak och körglädje.

Dag tre – ”Costa Sul”: En resa genom sol och regn

Den tredje och avslutande kördagen gick under namnet Costa Sul – Solkusten. Det började lite annorlunda för min del, då jag valde att ta en egen liten tur på förmiddagen. Jag ville hinna fånga landskapet från ovan, så jag styrde upp till en av de högst belägna vägarna i regionen. Därifrån öppnade sig Algarvekusten som en tavla framför mig – böljande, vild och vacker.

Med hjälp av drönare dokumenterade jag det hela, och det kändes som att försöka fånga frihet på bild. Vackert är bara förnamnet.

Sedan körde jag i kapp gruppen igen, lagom tills det var dags för lunch. Denna gång på en liten pärla till restaurang, undangömd och exklusiv, som bara de med god lokalkännedom lär hitta till. En riktig skatt.

Men medan vi åt började himlen mörkna. Molnen drog in snabbt – gråsvarta och hotfulla – och lagom till efterrätten öppnade himlen sig. Snart vräkte regnet ner, skoningslöst. Det visade sig vara en av de regnrikaste vårarna på länge i Portugal, vilket landet förvisso behövde, men jag hade i alla fall önskat mig bättre väder för dagens etapp.

En av vägarna vi skulle ha kört var till och med översvämmad och spärrad, men det löste sig snabbt och smidigt via en alternativ rutt. Trots det ihärdiga regnet bjöd avslutningen på resan på körning i absolut toppklass – ringlande vägar genom ett dramatiskt och grönt bergslandskap, där varje kurva utmanade och belönade på en och samma gång.

Det är något magiskt med att köra motorcykel längs Algarvekusten – med eller utan regn. Vägarna, naturen, dofterna, smakerna – allt samverkar till en upplevelse som känns genuint oförglömlig.

En liten men betydelsefull detalj är den portugisiska gästvänligheten. Människor vinkade glatt när vi passerade, log stort från där de satt eller stod. Ett annat stort plus är Trafiken som oftast är gles, och inte sällan körde vi i många minuter utan att möta ett enda fordon. Det är som om landet är gjort för motorcykelkörning.

Och trots regnet, och trots att resan började gå mot sitt slut, så somnade jag den kvällen med en härlig känsla inombords. Full av upplevelser, dofter, ljud och smaker. Full av Algarve. Full av härliga minnen.

Fakta

Bränsle, teknisk support och reservmotorcyklar ingår i resan. På motorcyklarna finns även en liten väska där du kan förvara det viktigaste under dagen. Om din motorcykel mot förmodan skulle gå sönder och det inte är möjligt att reparera den på plats får du en ersättningsmotorcykel senast dagen efter. Motorcyklarna är svenskregistrerade och försäkrade.

RESA TILL OCH FRÅN ALGARVE-

Enklast och smidigast är det att flyga till Faros flygplats, på Algarvekusten. Ett annat alternativ är flygplatsen vid Lissabon, men då får du räkna med närmare tre timmars körning, med taxi eller hyrt fordon, enkel väg.

OM ARRANGÖREN - RIDE NORDIC – www.ridenordic.se

Ride Nordic är ett svenskt företag som specialiserar sig på motorcykelresor och äventyr, med fokus på att erbjuda unika upplevelser för motorcykelentusiaster, med en rakt igenom premiumkänsla. Allt från motorcyklarna, turledarna, till boende och mat är påkostat och ger en känsla av trygghet och lyx. Det känns onekligen lyxigt att som deltagare få köra de senaste BMW R1300 GS-motorcyklarna, i mitt fall med automatlåda, och guidas av erfarna och certifierade turledare. Resan är utformad för att passa alla, oavsett tidigare erfarenhet, och det finns möjlighet att ta med passagerare.

Ride Nordic, med grundaren David Johansson i spetsen, är experter på motorcykeläventyr och har i över 15 år samarbetat med Touratech och BMW Motorrad. Sedan 2021 fokuserar de helt på motorcykelupplevelser, med ett fördjupat samarbete med BMW Motorrad.

Allt startade med Adventure Days i Säfsen 2009, ett årligt evenemang där hundratals förare samlas för att köra grusvägar i Dalarna. Här föddes även idén till deras förarutbildningar, anpassade för större äventyrsmotorcyklar.

För att förlänga säsongen lanserade Ride Nordic 2013 sina första resor till Algarvekusten i Portugal, följt av Island och Grekland. …