Aprilia Shiver 750 GT är en liten motorcykel. Sadeln är komfortabel men ergonomin är mer åt det sportiga hållet. Den lilla smidiga halvkåpan gör den desto bättre lämpad för längre turer än den nakna Shivern. Så långt är allt bra.

Den främsta styrkan hos 2009 års Aprilia Shiver 750 GT är dess hanterbarhet. En vacker fackverksram av stål och en svingarm av aluminium pryder Shivern. Tillsammans med Pirellidäcken Angel ST Sport erbjuds tillfredställande hanterbarhet och grepp. Jag kan lägga ner Shiver 750GT mer och lättare än exempelvis Aprilia Mana 850GT som lanserades samtidigt.

Det är samtidigt mycket enkelt manövrera Shiver 750GT, och den styr väldigt bra. Framgaffeln är av inverterad modell med 43-millimeters innerben. Den är känslig och erbjuder god feedback.

Under provkörningen fick jag smaka på både hagelstorm och kraftigt regn, och fick anledning att utvärdera ABS-bromsarna under extrema förhållanden. Det är mycket intressant hur lite bromsverkan som behövs för att låsa bakhjulet vid körning nedför på regnblöt asfalt. ABS-funktionen klev inte i stort sett hela tiden, och utan hjälp från ABS-systemet skulle bakhjulet sladda mer eller mindre för jämnan.

Shiver 750GT har även av omkopplare med vilken du kan välja mellan de tre olika körprogrammen: Sport, Touring och Regn.

V90-motorn på 750-kubikcentimeter är förvisso stark. Däremot känn den inte helt okej. Trots att Shiver 750GT är med andra generationens "Ride-By-Wire-system" och sofistikerad bränsleinsprutning gillar jag inte hur motorn känns och levererar motorkraften.

95 hästkrafter och gott om vridmoment har aldrig känts så här rått tidigare. På ettans växel blir jag tvungen att hjälpa till med kopplingen för att motorn ska ta sig ut ur de tajta hårnålarna, och för att dess sportiga karaktär ska komma till sin rätt är jag tvungen att varva järnet oavbrutet. Med tanke på att det vara så många lågfartsböjar som jag körde på ettans växel på bergsvägarna i de italienska Dolomiterna.

Ju högre upp jag körde desto mer astmatisk kändes Shivern och kopplingen användes allt flitigare. En sak jag vet är att motorn känns betydligt bättre i Dorsoduro-utförande. Kanske är det effektiva avgassystemet boven i dramat. Hursomhelst finns det gott om potential men dessvärre kommer inte motorn till sin rätt av något oklar anledning. Jag gillar helt enkelt inte motorn hos Shiver 750 GT och ser fram mot lanseringen av 1200-modellen...

Den sexstegade växellådan och den hydrauliskt manövrerade kopplingen fungerar bra tillsammans. Och här i Alperna får jag stor glädje av detta då det blir en hel del växlande.

De mjuka sidoväskorna har inte samma finish som hos Mana 850GT. Samtidigt är de inte lika rymliga. Trots att motorn är starkare än den automatväxlade motsvarigheten hos 850 Mana skulle jag välja Mana om jag ska ha med passagerare. Jag anar vad jag hade tyckt om jag hade kört den här turen med passagerare.

En härlig detalj hos Shiver 750GT är de två handskfacken hos halvkåpan, där det ryms nycklar, mobiltelefon och växelpengar till vägtullarna. Ett av handskfacken är låsbart. Dessutom finns ett 12-voltsuttag för strömförsörjning till diverse elprylar.

Aprilia Shiver 750GT kommer framförallt till sin rätt då den pressas hårt, och passar därför bäst för den sportiga föraren. Och letar du efter en motorcykel som lämpar sig bra för mysigare körning med eller utan passagerare bör du nog välja en annan modell.

+ Chassiet och bromsarna. Extra vindskydd och förvaringsutrymmen i jämförelse med den nakna Shivern. Ett budgetpaket med italiensk design.

- Rå motorkänsla som inte känns färdigutvecklad. Inte förstahandsvalet för dig som kör med passagerare.