100% Offroad med SOE
Dreed och Mattsson arrangerade evenemanget med den äran.

Tillbaka till rötterna


Vi på fb är fostrade på grusvägar men på senare tid har vi lidit av elakartad fjollifiering. Vår fritid har spenderats framför datorn istället för på lösa underlag... För oss förtappade själar kom Svenska Offroadentusiasternas vårmönstring som en räddande hand och visade oss vägen tillbaka till rätt spårval här i livet! Häng med på 29,8 mil roadbook-körning i det anrika evenemanget 100 % Offroad som är något av ett startskott för barmarkssäsongen.
Klicka för större bild
Många släpade sina hojar...

Klockan 00.15 chockas jag av ett svagt metalliskt klick. Pulsen ökar. Gick bulten av? Ja. Mina allra värsta farhågor besannas när halva eländet faller ner mot det skitiga garagegolvet.
– Faaaaan det här händer bara inte. Inte nu! Hela min kropp fryser till is och jag blir stående lätt framåtlutad som en apa med hjärnstillestånd, stirrandes på fotbromsreglaget som hänger och dinglar i luften.


Klicka för större bild
Super Enduro med extra bränsletank istället för ljuddämpare. Funkade det?

Två timmar tidigare anlände jag till mitt föräldrahem i Jursla strax utanför Norrköping (där jag spenderat ett 20-tal av mina 31 år), bara några futtiga kilometer ifrån campingen vid Sörsjön. Platsen där Svenska Offroadentusiasternas bejublade arrangemang 100% Offroad ska dra igång med förarmöte ett halvt dygn senare, närmare bestämt 08.30 lördagen den 12 april.

Tanken var att jag bara skulle göra en liten översyn och fylla på olja inför den stundande hårdkörningen som jag, vis av erfarenhet, visste skulle sätta både man och maskin på hårda prov. Brorsan hade i god tro intygat att hojen var ”fit for fight”… Något som visade sig vara en sanning med modifikation när bakbromsen stannade i låst läge vid provturen vid 22.30 på fredagskvällen.

Klicka för större bild
Paul från fraggel.se med sin nykraschade framskärm.

Efter stressmeckande med service av bromsoket fann jag att det i själva verket var fotbromsreglaget som hade kärvat fast. Problemet var egentligen löst när jag lät spärrskaftet dra bulten in och ut för att anläggningsytan mot reglaget skulle smörjas in lite extra.

Det var då jag drog för hårt och lyckades få bulten att gå rakt av. En såsigt fredagstrött kompis väcktes förmodligen av ringsignalen framåt klockan 00.30, men några minuter senare hade han lovat att träffa mig 07.00 för att låna ut sin älskade XR till mig… På kuppen missade han dessutom all inplanerad körning. That's what friends are for!? Jag tackar herr Nilsson för att det här reportaget blev av…



Klicka för större bild
Selles 530 gav fb:s utsände svårt habegär. Hur är det med er?

Nåväl. Efter någon mils härlig uppvärmning på natursköna grusvägar som får mig att tänka på bergochdalbanor landar jag mitt i Mecka. Ja det känns i varje fall som en vallfärdsort nu när grusparkeringen vid Sörsjön är dekorerad med långa rader potenta cyklar.
Maskinmaterialet hyser högt som lågt men orangea värstingcyklar från den senare delen av 2000-talet dominerar intrycket.

Jag parkerar min inlånade XR och känner mig lite vilsen, bortkommen och ensam, men jag välkomnas direkt av ett gäng grusåkare från Jönköping efter en liten social trevare. Redan här börjar jag inse att det kommer att bli en sällsynt trevlig dag i sällskap med människor som lider av samma böjelser och begär… Vid dagens ände skulle det kännas som om jag äntligen kommit hem efter en lång resa i fiendeland. Lika barn leka bäst =)

Klicka för större bild
Närmare 150 grushojar på en och samma plats - vi har funnit Mecka!!!

Herrarna som tillhör grusåkarklubben ”www.fraggel.se - 4-stroke Offroad” har åkt raka spåret med lätt lastbil från Jönköping där de startade okristligt tidigt. Paul (EVILPAUL på soe.se) som kör en välbevarad Dominator blir trackad för sin puts.
– Du vet Paul grusåkare tycker nog att det är lite fjantigt, hör jag en gladlynt polare ironisera.
Några minuter senare tappar någon i sällskapet sin hoj på den gamla Honda-pärlan som får framskärmen kapad på ett hackigt vis. Paul tar det dock med ro och ställer upp på bild med ett leende.


Det fyller på med folk
, hojar och bilar med släp från alla håll. När jag vänder näsan åt andra hållet ser jag nästa hoj falla ner på sidan vid avlastning från ett släp – att grushojar inte tar så mycket stryk av marksyningar tackar jag min lyckliga stjärna för när jag senare under dagen planterar Henkas XR alldeles intill en gran… (Nej vi censurerar ingenting här på fb, inte ens våra egna snedsteg =)

Klicka för större bild
Kart-Kjell med endurolegenden Steve Tell som fortfarande älskar att köra hoj.

En hel del verkar ha valt att hyra stuga och övernatta på campingområdet intill som du finner på www.sorsjon.se. Ägaren av området är förresten också med och kör. Roland Hercules som han heter kör en Yamaha XT660R med härligt grovmönstrade däck.
En efter en kommer släntrande ner till parkeringen. Plötsligt kommer en offroadklädd kvinna gående och jag gör en chansning…
– Är det du som är Anette?
– Jo det stämmer… och du är Johan från fastbikes?
– Jajemen…

Klicka för större bild
Förarmöte vid Sörsjön - den perfekta semesterorten för grussmiskare...

Anette som har sitt efternamn Mattsson som alias på soe.se är en av de två huvudarrangörerna den här gången. Tillsammans med och Thomas Ristrand (Dreed på soe.se) har hon fixat med allt emellan himmel och jord, bland annat den omfattande och exakta (som det skulle visa sig) roadbooken.

Jag vandrar runt och njuter av den församlade vagnparken och småpratar lite med alla möjliga, bland annat eldsjälen Carl Hagenblad (Hagenblad på soe.se) som är mannen bakom mycket i dagens SOE. Carl är just hemkommen från Tuareg-rallyt (berättelsen om äventyret och framgångarna kommer snart på soe.se) där även Johan (Selle) med flera var med. Johan är, i likhet med alla andra jag stött på, en riktigt soft och trevlig prick, men han äger också en maskin som får mig att vilja rekonstruera min fordonspark.

Klicka för större bild
Henrik Rahms RXV drog till sig många lystna blickar.

En sprillans KTM 530 EXC-R med stor tank och egentillverkad roadbook-hållare (Johan säljer dem, vi återkommer med mer info…) är en formidabel grusvägsracer som jag gärna skulle sätta klorna i, kanske även fuska lite i endurospåren, ta en sväng på crossbanan och köpa till ett motardkit? Måste nog offra R1:an till gudarna inom en snar framtid =)

Arrangörerna Mattsson och Dreed samlar alla deltagare för ett förarmöte. Turen är full, alla de 150 platserna är bokade och betalda. Några har backat ur på grund av väderprognosen, som förutspått regn och snö samt temperaturer strax över nollan, men många är på plats.

Klicka för större bild
Roland Hercules som driver Sörsjöns camping.

Vid förarmötet får vi höra att var och en kör på egen risk och är ansvariga för sina handlingar. Vi ombeds att visa hänsyn till boende och övriga som vi stöter på längs vägen och får höra att det krävs landsvägsreggad hoj och komplett skyddsutrustning för att få delta.
Vid förarmötet presenterar en av klubbens verkliga profiler, ”Kart-Kjell”, den åldrade enduromästaren Steve Tell som gör sällskap med oss på en DR650S.

Steve står där och ler och för först inte fram några ord men sedan berättar han sentimentalt att nedfarten från Stockholm skett på härliga skogsvägar som påmint honom om fornstora dar då han körde ”tillförlitlighet” med stor framgång. I sällskap med Kart-Kjell och Steve körde även en annan lite äldre herre – närmare bestämt ”Räven” från AVA MC strax söder om Stockholm. Räven är känd som en ruskigt snabb förare som ofta visar övriga medresenärer baklyset.

Klicka för större bild
Kart-Kjell borde köpa nya plastpåsar. Nu!

Vid sidan av Steve finns även andra kändisar som (bland annat) Dakar-förarna Annie Seel och Henrik Rahm på plats för att köra. KUL! Annie kommer släntrande under förarmötet och ser minst sagt sömndrucken ut, senare läser jag på soe.se att hon strulat med hojen och därför blivit sen…

Efter ett tag rullar vi iväg. Mattsson guidar mig som saknar roadbook. Det känns som vi kör på ”mammas gata”, vägar som jag kört hundratals gånger. Mattsson går ut lugnt och kör stående med snygga spårval. Hon ökar successivt tempot och tar det föredömligt försiktigt förbi de hus vi passerar. Bakom henne ligger Westman på sin nya, fina och vita KTM 450 EXC och sedan följer jag.

Klicka för större bild
Gänget som höll ihop i ovädret före lunch.

Eftersom jag har dålig koll på dragningen väljer jag att tanka redan i Rejmyre (känt för sitt glasbruk) trots att jag bara kört några få mil sedan senaste tankningen. På macken träffar jag Kart-Kjell, Hagenblad, Steve, Räven och några andra. Det verkar som de just avhjälpt en punka, men jag hinner knappt fatta vad innan Hagenblad stressar på Kart-Kjell. Orden minns jag inte exakt men andemeningen var något i stil med "ska vi fika eller köra".
När jag tankar drar de iväg med en konformt stånka-brakande. Jag blir ensam kvar men förenas snart med Mattsson och Westman som väntat snällt vid en korsning. Jag lägger mig bakom Mattson medan Westman försvinner som ett skott någonstans i villervallan av hojar.

Klicka för större bild
Blöta vägar och snö i luften. Bara att kura ihop sig och hålla stumt =)

Vi kör genom varierad terräng. Ett litet sandtag forceras och sedan fortsätter det på vindlande grusvägar med härliga radier och sköna krön. Mattssons plåt lossnar gång på gång, men hon vet på råd och fixar dit den med ståltråd och spännband gång på gång. Beundransvärt. Själv hade jag nog lagt den i ryggsäcken eller kastat den i soptunnan efter första gången, men så är jag också en hopplöst ostrukturerad och smått arrogant anarkist, det är nog någon slags motreaktion på min militära uppfostran…

Klicka för större bild
Sikten var begränsad under stora delar av dagen.

Nåväl. Det rullar på fint även om jag känner mig ringrostig, inte alls som på den tiden vi körde grus varje lördag. Mattsons säkra och självklara körning imponerar och jag, som normalt sett kör sittande, försöker ta efter och stå så mycket som möjligt. Det sparar bevisligen energi när underlaget är spårigt och ojämnt och ger inte sällan bättre kontroll. Dessutom möjliggör det tajtare kurvtagningar, men för mig känns det avigt, det är svårt att lära gamla hundar att sitta…


Klicka för större bild
Göran Rydh badar sin Afrikan, så här gör han tydligen ofta, kompisarna får ofta assistera vid bärgning.

Under de första milen ringer min brors ord i öronen – vi har inte frusit på hela vintern, man håller sig varm av körningen… Först känns det just så och svetten börjar fukta min kropp här och där. Sedan mörknar himlen och nederbörd i form av regn och snö förändrar hela världsbilden. Jag börja frysa och längta efter lunchen.

Någonstans på vägen slarvar jag bort Mattsson och slår på allt hårdare på det blöta underlaget. Det blir en del omkörningar innan jag återigen ser Westman framför mig. Mellan oss ligger ”Kolja” och brottas med sin moddade KLX650ST. Jag får lite sentimentala vibbar eftersom jag hade just en sådan som första tunga hoj (1994-1999). Kolja kör riktigt bra och får Kawan att ta sig fram riktigt kvickt trots att vi bitvis kör på leriga traktorvägar där en lätt endurocykel skulle göra sig bättre.

Klicka för större bild
Jonte Hollsen från Skultuna visar hur det ska gå till...

Vi kör vilse och flummar runt som yra höns, men vi är inte ensamma… Vid ett av stoppen erbjuder Westman mig att grensla hans KTM EXC 450. Jag funderar på om jag törs låna ut polarens XR men samvetet och de logiska argumenten om rätt och fel, trycks undan av känslorna. Någon minut senare sitter jag högt över marken på den lätta och kompetenta hojen som tillåter en helt annan typ av körning.

Fjädringen arbetar optimalt och sväljer alla hinder samtidigt som den är härligt fast och fin. Hela det potenta chassiet imponerar men jag saknar lite klös i motorn. Endurodäcken greppar det slabbiga underlaget på ett oöverträffat vis och jag upptäcker snart att jag kan byta spår mitt i kurvorna och köra lite hur som helst utan att det tar hus i helsicke. I jämförelse känns XR:en som en tung oberäknelig klenod som går sin egen väg ackompanjerad av framhjulssladdar och annan oprovocerad skit som man inte vill uppleva.

Klicka för större bild
Gulaschen var minst sagt uppskattad av många frusna själar.

När vi når lunchen är vi alla dyngsura och i behov av uppfriskning. En fantastisk lunch bestående av gulasch och bröd ger oss livsandarna tillbaka. Westman blir så pass het att han anmäler sig som frivillig fotomodell och kör rätt ner i de djupaste lerpölarna som går att uppbringa. Det enda jag behövde säga, var att jag hade lite ont om actionbilder så löste han det åt mig. Stort tack Per, du räddade fotomaterialet…

Efter Perras dopp i lerpoolen (gyttjebrottning och spa-verksamhet med ansiktsmask kör vi nästa år) drar vi till närbelägna Tjällmo (där ett av mina ex bodde under delar av vårt förhållande) och värmer oss på ett hamburgerhak. Vi fikar och snackar skit medan jag pillar med min fuktiga kamera, till slut kommer jag på att de immiga bilderna faktiskt inte är så dumma – det var ju exakt så fuktigt det var…

Klicka för större bild
Henrik Rahm var rätt sliten vid lunchen, här stapplar han till mattältet.

Många är sugna på någon slags genväg tillbaka eftersom händer, fötter och andra utsatta delar fått nog av nollgradigt vatten. Jag berättar att jag hittar och utlovar en kortare, men roligt rutt tillbaka. Av någon outgrundlig anledning litar de andra på mina ord och plötsligt blir jag ledare för en grupp bestående av sex eller sju hojar.

Till en början går allt bra. Jag minns de gamla pärlorna på Prästtomta Skjutfält, där jag kört mängder av gånger, faktiskt även som MC-ordonnans – en gång rakt igenom skarpskjutning (hopplöst ostrukturerad anarkist som sagt).
De knixiga grusvägarna har bra fäste men när vi kommer in på en nyskrapad sträcka blir det sladdrigt värre. Jag försöker dock hålla upp tempot hyfsat så de vassa förarna bakom inte ska bli totalt uttråkade.


Klicka för större bild
Dakar-hjälten Annie Seel är liten, hojen är stor...

Vi går över ett krön ner i en tvär vänster. Jag överraskas av en riktig bredsladd (nästan helt på tvären) och när däcken återfår någon slags grepp kastas jag över styret på cykeln som har ändrat färdriktning och nu går rakt in i skogen.
Med huvudet före flyger jag mot en ståtlig gran. Jag hinner tänka att jag nog kommer att plantera hjälmen mitt i, bryta nacken och bli förlamad. Det känns som jag landar mjukt, men jag vet inte riktigt om det stämmer eftersom jag är hög som ett hus på allt adrenalin som frigjorts i min kropp.

Klicka för större bild
Du kan se fler balla bilder på Perra i vårt bildspecial..

Jo jag kan röra mig och det gör knappt ont alls, bara lite i ena skinkan. Måste resa upp hojskrället innan all soppa rinner ur… Någon (förmodligen Westman) kommer ner i skogen och frågar om allt är ok, innan han hjälper mig att resa upp cykeln som ligger i en sluttning alldeles intill vägen.

Väl uppe ur det djupa diket kan jag konstatera att cykeln nog tagit en del stryk, men att den ska gå att köra. De andra pratar med mig förtroligt och försöker kolla av om jag är i kördugligt skick.


Kolja råder mig att köra lite lugnare
och jag tar honom på orden… ett tag, sedan blir farten hyfsad igen, men då är å andra sidan underlaget normal blöt grusväg, inte uppskrapad gegga.

Klicka för större bild
Ökenprinsessan kunde hålla sig för skratt i kylan.

Vi gör täta stopp för att hålla samman gruppen och värma oss, i synnerhet våra händer som är hårt utsatta för vätan och kylan. Jag har grundat med träningsvärk i händer och underarmar (från mycket sporthojskörning och cykling) och när händerna blir så pass kalla att känseln gradvis försvinner blir körningen lidande, men det funkar trots allt.
Jag leder sällskapet längs mina favoritvägar som inbegriper en sträckning som vi kört tidigare under dagen.

– Är vi verkligen på rätt väg? Vi har kört här förut idag, säger Mattson vid ett av alla stopp…
– Jodå vi är på rätt väg, men det kanske inte blir någon direkt genväg, erkänner jag lite skamset.

Klicka för större bild
Koljas moddade slitvarg till KLX kördes många mil under helgen, vi gissar på minst 60...

När vi rullar in på en mack in Finspång har vi kört sju eller åtta mil sedan Tjällmo. De vägar vi kört är normalt sett helt fantastiska att åka på, men idag är i varje fall inte jag i skick för att uppskatta dem fullt ut. Det plaskar i stövlarna och jag är mer eller mindre dyngsur på alla utsatta ställen. Det är likadant för de andra men det blir en uppsluppen och bra stämning när vi fikar och värmer oss, samtidigt som vi frågar oss vad vi håller på med...

Vi pratar om ditten och datten som på ett bättre kafferep, innan vi tar sikte på Sörsjön och bränner av de sista milen som inbegriper en del plågsam asfalttransport, men även ännu fler högkvalitativa grusvägar.

Klicka för större bild
Selle wheelar för fotografen vid lunchen i Tjällmo-trakten.

I Sörsjön rundar vi vanliga dödliga av med lite eftersnack medan Kolja förbereder sig för att köra hem till Stockholm på sin KLX. De andra berättar att han brukar göra just så här och att han tidigare kört från Göteborg (där han bodde tidigare) till körningar 50-mil bort för att köra en heldag och sedan fortsätta på hojen hem igen. Fy fan vilken hårding…

Själv funderar jag på musöron, handtagsvärme och ett släp för att kunna att dra en riktigt vass och lätt hoj till skådeplatserna, men jag är väl en fjolla…
Efter en heldag med SOE är jag helt förstörd men konstigt nog är jag sugen på mer… mycket mer... och nu funderar jag på hur jag ska kunna uppdatera min vagnpark…

Klicka för större bild
Fuktig uppvärmningsfika i kungadömet Tjällmo.

Under dagen har jag deltagit som gäst och försökt ta till mig av alla intryck och härliga personer, men det känns som jag bara skrapat lite på ytan. För att ge er en lite bättre bild av klubben och varför man deltar, ska ni få en liten presentation av en medlem i Svenska Offroadentusiasterna som hyser en mängd starka personligheter. En av de som förgyllde min dag var Per ”Perra” Westman som tagit sig tid och hjälpt mig på traven genom att skicka in en kort resumé av sig själv som medlem.


Vi välkomnar alla andra
som vill bidra med historier, bilder eller annat från helgen eller andra tillfällen. Vi hoppas på rejäl påfyllning bland ”Läsarnas reportage” med allt emellan himmel och jord… men ni kan även skriva in korta berättelser/kommentarer här under…

Klicka för större bild
Mannen, myten legenden Perra.

Porträtt av SOE-medlemmen Per ”Perra” Westman
– Jag är född i Stockholm och är 35 år gammal. Jag har åkt sporthoj i nästan 10 år, men då många polare slutade åka på grund av diverse anledningar köpte jag en XR650 med motardhjul, för sluta åka hoj ville jag inte! Men motardåkandet blev kortvarigt, asfalt hade jag fått tillräckligt av. Motardhjulen satt på bara i 2-3 veckor, sen åkte grushjulen på och en helt ny värld öppnade sig. Hängde med SOE på ett gäng turer, men det var som roligast när man svängde av grusvägen och tog den där skogsstigen eller endurospåret. Så fordonsparken utökades med endurohoj. Hade för många hojar ett tag och hann inte med att använda alla, så sedan något år tillbaka är det uteslutande enduro jag kör, men jag saknar grusåkandet och den sociala biten runt omkring.
Idag agerar jag moderator på SOE och äter/sover enduro för tillfället. Skrev även en del på soe.se om helgen som var.