KTM Adventure Tours, Toscana

Hardcore enduro!


Brukar du ligga rastlös på stranden under chartersemestern? Fantiserar du om äventyr och upplevelser utöver det vanliga? Vill du köra hoj på fantastiska platser, stilla din upptäckarglädje, vidareutveckla dig själv som förare och samtidigt ha jävligt kul? Då ska du lägga pengarna på den här resan istället…

Klicka för större bild
Sådana  här vägar brukar man se från flyget men aldrig få köra...

Arlanda torsdagen den 11 oktober 2007. Det är gråmulet, några ynka plusgrader och just när vi ska lyfta faller årets första snö. Några timmar senare gör vi en vid lov över Pisa. In från havet över de milsvida stränderna och vidare mot flygplatsen. Piloten rapporterar +22 grader och under oss breder en vacker golfbana ut sig.
– Fan ett sånt där klubbhus skulle vi ha också, säger sidvagnspredikanten Mankan som påstår sig vara fullt frisk i bollen trots att han tjänstgjort som burkslav i cross under de senaste säsongerna.
– Ja och tänk att får köra hoj där, tillägger jag. 







Klicka för större bild
De oändliga utförslöporna är helt fantastiska!

Jag brukar ofta se ”olämpliga” ställen jag vill köra på. I det här fallet är det grusade golfbilsvägar, bunkrar och greener, men det kan lika gärna vara den där drömlika grusvägen som slingrar sig förföriskt uppför ett berg. Den sorten jag alltid lyckas spana in när jag flyger till någon provkörning. Eller den där tajta och kuperade skogsmaskinsvägen, som man ser från motorvägen, men aldrig någonsin kommer att få köra. Ofta är begäret som starkast till förbjuden frukt – allra helst vacker och oförstörd natur, inte sönderkörda endurospår med meterdjupa fåror. I vår förbudsivrande ankdamm blir du snudd på stenad om du skulle ertappas på fel plats vid fel tillfälle, men så är det inte överallt…





Klicka för större bild
Enzio, Micke, Tomas, Morten och Rune. En lyckad italiensk-svensk-dansk-röra

Förväntningarna inför resan till Toscana låg på topp men jag hade aldrig kunna föreställa mig det här. Att få köra överallt, på små steniga stigar högt uppe i de storslagna bergen, längs kilometerlånga stentrappor från romartiden, genom, trädgårdar, vinodlingar, vattendrag, pittoreska stadskärnor, i slalombackar och genom flera decimeter tjocka lager av mörkröda och rostbruna löv. Paradiset på jorden? Ja i alla fall för hojåkare med seriösa offroadambitioner.
De branta bergen är som hämtade ur Kalle Anka och lämpar sig nog för alltifrån småviltsjakt till vinodling, men hojåkning? Är det överhuvudtaget möjligt i den kuperade och tätbevuxna terrängen? Jo, efter två dagars extrem endurokörning vet jag att det är möjligt. I varje fall med proffsiga guider som visar vägen och pushar oss framåt genom den extrema miljön, gudskelov förbi och inte utför ättestuporna.  
Vår korpulente guide Enzio ser ut som vilket italienskt ”pansjo” som helst, men istället för en oljeläckande, oservad och dammig Fiat kör han en KTM 525 EXC. Den svällande magen och de grånade håren för tankarna till svenska customgubbar som kör i 80 och fikar i varje gathörn, men vis av erfarenhet räknar jag kallt med något helt annat här.

Klicka för större bild
Max Wickman visar var skåpet ska stå...

Vi är grupp två av fem. I ettan kör den forne crossvärldsmästaren Peter Johansson samt Mankan och Max som är erfarna enduropiloter…
Egentligen borde jag, som aldrig kört seriös enduro utan bara fuskat med min XR650R, nog köra i grupp tre eller fyra. Två andra svenskar; Tomas Pettersson från KTM och Micke Andersson som är en eldsjäl bakom Uddevalla GP, ska dock köra i tvåan så jag hakar på med berått mod.
Enzio tar oss nerför den slingrande asfaltsvägen från det charmiga fyrstjärniga hotellet, som ingår i paketpriset från KTM Adventure Tours, till dalgången där ett lättkört endurospår väntar på flodbädden.
Tempot är lagom men pumpet i armarna låter inte vänta på sig och jag känner mig smidig som ett kylskåp i sadeln på den KTM 450 EXC som jag blivit tilldelad. En stig med trampad jord löper mellan träden alldeles intill den lilla floden. Det är knixigt men kul och lättkört. Vi kör ut på flodbädden och underlaget växlar till mjukt rundade stenar och jag förflyttar vikten bakåt för att inte slå på skallen.

Klicka för större bild
Peter Johansson och den korpulente guiden Enzio som mest pratade italienska.

En jägare med hagelgevär och hund passerar i revy… men vänta nu det är något fel. Han hötte inte med näven, upprättade ingen egenmäktig vägspärr och hotade oss inte med sitt skjutvapen. Nej han jävlades faktiskt inte över huvud taget. Vad är det som inte stämmer? Egentligen allt, det är givetvis helt rätt och så här det ska vara!
Var vi än kör under helgen möts vi av vänligt sinnade människor. Även när vi överraskar dem på favoritstigen och dundrar förbi som ett skogens Hells Angels. Uppenbarligen har Adventure Tours lyckats vinna acceptans för sin verksamhet bland lokalinvånarna och av allt att döma har de lyckats få till någon slags superdeal med myndigheterna. Vi kör ut på landsvägen. Mina underarmar och händer får välkommen vila, men jag frestar ändå på någon liten wheelie här och där, det är svårt att låta bli på en rapp och lätt cykel som denna. Det gäller ju att ha kul och ta vara på dagen, annars blir man en bitter gubbjävel till slut…
Enzio är raka motsatsen och har ständigt nära till skratt. Nu håller han ut höger arm och signalerar att vi ska kasta oss upp i skogen. En bred stig med en hel del stenar och rejäl lutning höjer pulsen en aning, men det här ska nog gå bra tänker jag.

Klicka för större bild
Stentuffa Hells gate forceras av Jon från norska Spinnin Wheel. Den elaka Idol-juryn synar körningen...

Eftersom jag saknar rutin, koll och kraft sitter jag ner och kör samtidigt som jag försöker väja för de allra elakaste stenarna. Jag vet att det är fel och att jag borde stå, men det är helt enkelt för brant och krävande för några som helst utsvävningar. Att lära sig just här och nu är bara att glömma.
När jag väjer för stenarna stökar jag till det för mig själv. Körningen blir ormig. Det liknar nästan slalom och jag tappar lätt fart när hinder dyker upp i min väg. Om jag hade dragit upp cykeln på bakhjulet och kört rätt över dem hade det gått betydligt bättre. Det framgick med all önskvärd tydlighet något dygn senare när Peter Johansson piskade uppför legendariska stenbumlingsbacken ”Hells gate” som rena rama bergsgeten.
– Det gäller att hålla farten uppe och hitta rytmen, jag håller blicken ungefär tio meter framför mig om det inte dyker upp något speciellt. Hinder lyfter jag framhjulet över, berättar Peter.


Klicka för större bild
On top of the world! Fina fickparkeringar på 1850 meters höjd.

Nu är scenariot lite annorlunda. När framdäcket träffar stenarna bär det av åt endera hållet. En slank han hit, en slank han dit och en slank han ner i diket…
Ja just så blev det faktiskt. Inte mindre än tre gånger innan lunch… eller var det möjligtvis bara två marksyningar och en liten avkörning in i ett buskage? Ja det är nog bara jag som bryr mig om de hårklyverierna men jag kan i varje fall konstatera att jag numera inte är lika feg som tidigare.
Den första vurpan var nog den som skulle ha gett mest skratt vid videovisningen sent på kvällen dag två (en av guiderna var påpasslig och förevigade våra vedermödor).
När jag blev lite kaxig, efter att ha forcerat mig en bra bit uppför det branta berget, började jag slå på lite mer. Tempot ökade och de omgivande vallarna blev plötsligt min bergochdalbana. Det fanns bara ett problem – vegetationen. Ett snårigt helvete till klängväxt sög tag i styret och slingrade sig runt mitt ben. Farten bromsades effektivt ned till stillastående uppe på vallen och sedan föll jag platt ner åt sidan, precis lagom för att Tomas skulle få se hela härligheten.

Klicka för större bild
Den norske vildhjärnan Chris Saether höll stumt ända utför stupet.

Shit också! Det här var inte bra jag som skulle visa mig någorlunda kompetent efter min stundande tävlingsdebut på GGN.
De odramatiska marksyningarna sänkte självförtroendet ett par hack och min körning blev ännu sämre, men lite senare skulle jag ta mig uppför ett par trappsteg i inlärningstrappan och innan helgen var till ända skulle jag ha jag lärt mig massor. Mycket tack vare tips från mer erfarna förare som PJ men i synnerhet guiden och enduroguden Marko Barthel. Båda herrarna imponerade förstås med sin körning men de var framförallt ödmjuka, hjälpsamma och pedagogiska. Tur för mig!
– Du måste stå upp mer Johan, kör med raka armar och ben, när det går uppför kan du luta dig mer framåt och köra med böjda armar för att avlasta dem. Om du har problem att få ner kraften eller om bakhjulet studsar runt för mycket över ojämna partier kan du lägga på lite bakbroms. Då får du stabilitet och hojen sätter sig och med ens greppar bakdäcket bättre. Bakbromsen ska du även använda för att få cykeln att styra in bättre i kurvorna. Kläm åt med benen runt tanken men inte för hårt, hojen måste få möjlighet att vandra lite i sidled.
Jag tackar Marko för instruktionen och försöker omsätta det i praktik…

Klicka för större bild
Rune skippar för en gångs skull ciggen och drogar sig istället med utsikten.

Under helgen får vi tillfälle att blicka utöver omnejden från bergstoppar och se nästan alla de omgivande skogarna på nära håll, men vi får även se en hel del små mysiga byar. Vid en fika dag ett strålar vi samman med fortåkande svenskar och norrmän i grupp ett. Under förmiddagen har de lyckats få fem punkteringar.
Deras guide Stefano, Enzios rundnätte son, inledde med att vurpa på asfalt när framhjulspunkan tar ut sin rätt, PJ:s koppling gav upp innan det roliga började och när en hjulaxelmutter skulle dras loss i samband med en av alla punkalagningarna böjde sig verktyget, men grabbarna fann på råd. Med hjälp av en påpassligt upphittad gammal Vespa-cylinder lyckas de slå loss muttern medan kylflänsarna for all världens väg.





Klicka för större bild
Vi fick köra överallt...

Vid lunch är jag helt död och orkar knappt sitta upprätt men aptiten är det inget fel på. Efter två timmar kör vi igen och det går allt bättre när vi far kors och tvärs genom skogarna på stigar och vägar av varierande sort och storlek.
När jag tvingar mig själv att stå blir jag genast belönad, hojen blir lättare att hantera och körningen mindre tröttande. Jag släpper mitt petimeterstyrande och alla tveksamma rörelser, kör bara rakt på och över det mesta. Det funkar fint men ärligt talat föll bitarna på plats mest tack vare att jag var så trött att jag inte orkade bryta emot. Någon annan körstil än den rätta hade jag inte pallat med.




Klicka för större bild
Världens snällaste och snabbaste enduroguide! Marko Barthel.

Efter ett par kniviga passager är jag fullständigt utpumpad av att köra, slita och dra min och andras cyklar över stenarna som lurar överallt i de här italienska lövskogarna. Då och då är jag så pass flåsig och ansträngd att jag nästan spyr. Då kommer jag osökt att tänka på Martin Linds brutala uttalande om sin egen träning för några år sedan.
– Jag ska äta, skita och spy enduro, jag ska köra jämt och bli bäst, tror jag han sade.
Här i Toscana kan du få göra just det. Långa pauser är bannlysta (lunchen undantagen) och den gladlynte dansken Rune får hela tiden fimpa sina cigaretter precis när han tänt dem.
– Faaeen, skriker han med ett leende innan han gasar loss igen.
Alla guiderna verkar ha samma inställning, här ska det köras, inte fikas i onödan. Basta! För den som vill ha det lite lugnare finns det dock alla möjligheter att köra i andra grupper och lägga fram sina önskemål.

Klicka för större bild
Hotellet var inte dumt alls och de släppte till och med in danska crossåkare =)

Efter helgen är jag rätt körd, träningsvärk, skavsår och lite blessyrer är dock inget som förtar den här starka upplevelsen. Snarare tvärtom. Jag har med handen på hjärtat aldrig lärt mig mer om hojkörning på två dygn. Jag har nog aldrig gjort något så ansträngande under lika lång tid, men det är enbart positivt. Jag har kommit ur min kontorsdvala och insett att det omöjliga är fullständigt möjligt.
Att jag orkar betydligt mer än jag tror. Samtidigt har jag fått känna den där sköna känslan när man är uppe i varv, blodet pumpar hårt i ådrorna och ingenting känns jobbigt. Inte dumt alls.
Till råga på allt har vi haft kul tillsammans. Det var förresten både tyskar, danskar, norrmän och svenskar i en skön röra. Förbrödringen gick inte att ta miste på…




Klicka för större bild


Så hur gör du då för att få uppleva enduro i Toscana? Ja antingen går du in och bokar själv via länken nedan där du även får mer information och pris, eller så hör du av dig till din KTM-handlare och låter honom sy ihop det åt dig.
Det är en klar fördel att vara ett gäng som kör på samma nivå, men det är inget måste. Du kan även åka ner själv eller välja att fördela sällskapet på olika körgrupper. Lyxig kost och logi, fyra dagars körning (inklusive hoj och allt den kräver för att rulla) kostar cirka 8000 svenska kronor, flygresan får du fixa på egen hand. Gå gärna in på "Resa" på aftonbladet.se där du enkelt hittar billigaste flygstolen. Närmsta flygplats är Pisa. 
Så vad väntar du på? Surfa in på ktmadventuretours.com, slå sönder spargrisen, ta fram kalendern och ring polarna!

 

 

 

Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild

Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild
Klicka för större bild