Den 5 september 1968 föddes Annie Seel i Täby strax norr om Stockholm. Annie är en sällsynt äventyrlig tjej med en järnvilja som jag sett hos få andra, även då jag under en tid i min yngre dagar tjänstgjorde som råbarkad jägarsoldat. För Annie finns nämligen inte att ”ge upp” i ordlistan.

 

Under årens lopp har Annie hunnit med att genomföra fem Dakarrallyn. Hon har dessutom kört otaliga andra motorcykelrallyn runt om i världen, deltagit i massor av andra äventyr och utmaningar. Men det har inte varit gratis, vare sig ekonomiskt eller hälsomässigt.

fb_Dakar2011_AnnieSeel_action1

Annie besitter en fantastiskt lång skadelista, hon har brutit mängder av ben över i stort sett hela kroppen, både en och två gånger. Dessutom har hon dragit på sig diskbråck och lyckats få en pinne rakt in i smalbenet då hon körde rally i Australien. Och flertalet gånger har hon med nöd och näppe klarat sig med livet i behåll. Men inget tycks stoppa eller avskräcka Annie från att fortsätta och fortsätta. För i mål ska hon, och det helst i linje med hennes eget favoritmotto – Ingen minns en fegis…

Redan under uppväxten började äventyret för Annie: ”På dagis smet jag oftast utanför staketet och lekte i skogen eller så skulle det klättras högst upp på alla skåp och hyllor - personalen hade fullt upp. Jag klättrade i träd, byggde sandslott och lekte med bilbana, dockor slängde jag i papperskorgen. Första gången jag bröt armen var jag 3 eller 4 år - jag skulle se hur långt jag kunde hoppa från en gunga. Det var bara början, sedan ramlade jag ner från träd, kraschade i iskanor, cyklade omkull och så vidare…”

fb_Dakar2011_AnnieSeel_action10

Motorcykelintresset kom i samband med Annie såg den engelske stuntföraren Eddie Kidd då han gästade Täby Galopp med en motorcykelshow.

-När jag var 15 år såg jag en stuntshow med motorcykel på Täby Galopp där jag brukade rida hästar. Jag tyckte att det såg kul ut att köra motorcykel, så ville köpa en egen och började spara pengar, förklarar Annie.

Annie tog det efterlängtade motorcykelkörkortet vid 17 års ålder. Eftersom körlektioner var dyra blev det en hel del privatkörning med hennes mamma i bil där bakom, vilket oftast slutade med att Annie körde ifrån sin mamma och stod och väntade vid nästa korsning. För att ha råd med körlektioner jobbade Annie extra i ett häststall, och som receptionist på trafikskolan några dagar i veckan efter skolan.

-Det tog sin tid, men jag tog mitt efterlängtade körkort. Vilken lycka - vilken frihet! Att äntligen kunna susa fram helt själv, vart jag ville, när jag ville, hur fort jag ville, kommenterar Annie.

Första egna motorcykeln var en blå Suzuki GT X-4 125-kubikare med kromade avgasrör och limpsadel.

-jättetöntig hoj men jag visste inte skillnad på olika hojar då, fortsätter Annie.

racing1987

Efter några års fullgasande på olika bankurser och bandagar tog Annie tävlingslicens för roadracing och inledde sin tävlingskarriär 1998 i sadeln på en Yamaha RD250. Egentligen började det hela med att Annie, på en customstukad 125-kubikare, testade på bankörning med mycket varvande och fotpinnsskrap till följd. Så snart pengar fanns inhandlades en sex år gammal 250-kubikare som kördes upp i hissen till lägenheten för preparering.

1989_roadracing

-Mamma tyckte det var okej så länge jag inte lämnade svarta tumavtryck någonstans. På den hojen gjorde jag allt, renoverade motorn, drog eget elsystem och lackade själv. Där föddes min numera världskända gul-svarta design som fortfarande lever vidare hos mina tävlingshjälmar än idag, förklarar Annie.

Annies mamma Leila kom till Sverige som krigsbarn från östra Finland under andra världskriget, och det är från henne som Annie tror sig ha fått den "sisu" och självständighet som har hjälpt henne framåt trots olika former av motgångar.

-Hon har alltid hejat på mig, om det inte går första eller andra gången, så ska man prova en gång till, förklarar Annie.

Tidigare i år genomförde Annie sitt femte Dakarrally och då fick hon åter igen nytta av sin järnvilja. Inte ens matförgiftning, 40 graders feber och en döende motorcykel kunde stoppa Annie från att passera mållinjen.

- Tårarna rann, men jag lyckades ta min döda motorcykel i mål i Dakar 2011. Det blev min seger, berättar Annie.

Första tävlingsveckan körde och navigerade Annie sig upp till en total 37:e plats och ledde damklassen med 1,5 timmars marginal. Efter vilodagen halvvägs in i rallyt blev Annie akut matförgiftad och med 40-graders feber var nära på att tvingas kasta in handduken. Precis som om inte detta var nog drabbades hon även av flera allvarliga mekaniska problem och motorhaverier.

fb_Dakar2011_AnnieSeel_spectators

- Det känns helt ofattbart att från en helt överlägsen ledning, byttes Dakarrallyt till att handla om överlevnad dag för dag, sträcka för sträcka. Att hålla liv i en överhettad motor, som redan rasat flera gånger om, för att till slut knuffa den döda motorcykeln över mållinjen, berättar Annie.

Vid målgången i Buenos Aires var Annie, trots lättnaden över att ha tagit sig i mål, ändå sliten och besviken över slutresultatet.

fb_Dakar2011_AnnieSeel_podium1

- Som alltid i Dakar, är jag så otroligt glad att ha tagit mig i mål. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Istället skulle jag säga att det har varit ett helvete, och så nära att ge upp har jag aldrig varit tidigare. Det enda som drev mig framåt tillslut var tanken på att "hålla nollan", det vill säga att jag aldrig brutit ett rally förut. Jag kämpade vidare för att fortfarande ha 100 procent målgångar i statistiken, kommenterar Annie.

Annie förklarar att motorcykeln har betytt jättemycket för hennes del, och att det är hennes livsstil nu med rallytävlingar och offroadresor ute i världen. Däremot kör Annie inte värst mycket motorcykel till vardags numera.

-Under ett normalt ”Dakar-år” brukar det bli mellan 1500-2000 mil, annars blir det i regel bara cirka 500 mil, berättar Annie.

fb_annies_broken_nose_D2BD547

Under resans gång har äventyren råkat ut för ett antal mer eller mindre spektakulära olyckor, som under 2009 års Dakarrally då framskärmen gick av och fastnade i framhjulet så det tog tvärstopp och Annie for över styret. Eller som under 2010 års Dakarrally, då Annie intet ont anande körde rakt mot ett fler meter djupt hål mitt ute i öknen. Annie hann hoppa av i sista ögonblicket medan motorcykeln for ner i hålet som ett tag såg ut att bli hennes gravplats. Motorcykeln fick lyftas upp ur hålet med helikopter…

 

SE ETT FILMKLIPP FRÅN  "GRAVPLATSEN"

Givetvis har Annie även en hög med underbara och obetalbara motorcykelminnen.

-Såklart är min seger i Dakar 2010 ett av det bästa minnena. Och absolut när jag korsade mållinjen i mitt första Dakar 2002 med bruten högerhand

– att jag fullföljde den resan är otroligt, säger Annie.

Annie har den sällsynta förmågan att pressa sig till det yttersta och trots enorm smärta har hon kämpat sig igenom otaliga till synes ”omöjliga situationer”.

-jag hatar att ge mig, jag är dumt envis ibland. Och faktiskt så är man oftast mycket starkare än man tror – bara man vill tillräckligt mycket. Exempelvis i Dakarrallyt har jag ju betalat en halv miljon för att köra, så det skulle svida otroligt mycket att ge upp då, förklarar Annie.

Men som inte själva genomförandet av Dakarrallyt vore är det en enorm utmaning att ens komma till start i det, och förberedelsearbetet är oerhört omfattande.

fb_Dakar2011_AnnieSeel_action7

-Mina dagar är sällan typiska, men det som måste göras är att jobba ihop pengar, fysträna, körträna, bygga motorcykel. Jag är ju inte helsponsrad så jag är mycket ute på event och föreläser för att få ihop ekonomin, fortsätter Annie.

Förutom att betala startavgiften och iordningställa en motorcykel som står pall det stentuffa ökenrallyt krävs en hel del träning och annat som kräver en hel del förberedelsetid.

-Egentligen tar det flera år av förberedelser, eftersom man bör vara på en hyfsat bra nivå som motorcykelförare innan man tar sig an Dakar. Jag hade ju kört en del enduro i Sverige och även två ökenrallyn i världscupen innan jag körde mitt första Dakar. Nu tävlar jag lite enduro i Sverige och försöker köra någon rallytävling utomlands under året, förklarar Annie.

Att drömma sig bort och fantisera om olika drömprojekt är enkelt. Att däremot förverkliga dessa är oftast betydligt svårare för det allra flesta.

-Det är sällan så omöjligt som man tror, men det kan bli jobbigt. Svåraste är att ta första steget, menar Annie.

Nyligen deltog Annie i en spektakulär och händelserik expedition med snöskoter till vita havet i Ryssland. Längre fram i juni ska Annie köra Rally Albania och i juli gör Annie tävlingsdebut i rallybil, i en Porscheteamet Tidö, tillsammans med bland annat Björn Waldegård och Stig Blomqvist.

Sedan börjar det bli dags att ladda inför 2012 års Dakarrally…•