Att köra motorcykel är något alldeles speciellt. Det är svårt att förklara för utomstående, det måste upplevas. Ända sedan jag varit liten har jag med beundran och full respekt kastat snabba blickar efter motorcykelriddarna i sina rustningar och hjälmar som susat förbi på sina hästar av metall. Med skräckblandad förtjusning kröp intresset fram att någon gång få ingå i detta samfund av vägarnas samurajer.

Jag har aldrig varit direkt intresserad av att meka eller förstå det tekniska kring motorer. Inte heller var jag någon tuffing som ville synas eller imponera på tjejer. Men längtan efter att få bemästra dessa, enligt andra, totalt livsfarliga maskiner och ta plats bakom det tonade visiret växte inuti mig. I yngre år fick jag åka med på stora motorcyklar och jag fick provköra mopeder hos släktingar på landet.

När min far sedan efter överenskommelse kom hem med en moped var lyckan fullständig. Dealen vi hade var att om jag avstod rökning och alkohol skulle jag få en moped – det var enkelt att uppfylla. Plikttroget satt jag på min Zündapp i garaget till precis den dagen jag fyllde 15 – då slogs portarna upp och jag rullade ut.

Friheten som många av oss motorcyklister upplever är så fantastisk att man lätt blir beroende av den. Trafiken är närvarande på ett annat sätt än när du kör bil, du känner dofter lättare, framkomligheten sätter inga gränser, köer är ett minne blott. Varken trängselavgifter eller fartkameror rår på oss. Den omslutande miljön inuti hjälmen gör att tankarna löper fritt och du kommer i kontakt med ditt inre.

Gemenskapen är stor hos oss motorcyklister, vi hälsar på varandra ute på vägarna som en bekräftelse på samhörigheten. När vi möts på bensinmackar, parkeringar eller matställen börjar vi prata med likasinnade som om vi kände varandra.

Micke1981

Året är 1981 och Micke drömmer om att få köra motorcykel...

 

Jag minns en incident från min tid på 125:a. Jag var på väg mot Stockholm på E4:an och drabbades av ett motorhaveri mellan Järna och Södertälje. I slutet av 1980-talet var mobiltelefon en fantasi, i alla fall för mig. Ståendes vid vägrenen blev jag passerad av bil efter bil utan att någon gjorde en antydan om att vilja stanna. Efter en evighet mullrade det till och en gestalt dök upp i horisonten. En storvuxen skäggig man på en customhoj gled förbi och sneglade på den tanige ynglingen vid vägkanten med sin trasiga Suzuki. En snabb inbromsning, en vändning och mot alla regler en färd i motsatt körriktning på motorvägen stod han plötsligt vid min sida. Med djup basröst frågade han om jag hade problem. Jag stammade fram ett ja och rätt vad det var satt jag bakom min beskyddare på väg mot räddningen.

Genom åren har upplevelserna varit många. Även från tiden då jag höll på att ta mitt körkort för lätt motorcykel. Min körskolelärare Janne och jag var en gång ute och övningskörde på landsväg. När han inte var riktigt nöjd med min körning sa han plötsligt att jag skulle ta plats bakom honom. Den korta turen på en slingrig landsväg i strålande sol sitter i än i dag. Jag tyckte Janne körde fort, riktigt fort, men kontrollerat naturligtvis. Känslan inom mig när vi stannade var övertygande, det här ville jag ha mer av. Det Janne garanterat hade för avsikt var att visa hur det skulle kännas att åka på riktigt, en försmak av vad som komma skulle.

Nyss tagit_ltt_MC_kort_1986

Med lånad motorcykel, utrustning och nytaget MC-körkort...

 

Så här 27 år senare har varken lusten eller känslorna för motorcyklar svalnat. Många mil har under åren avverkats på olika modeller. Ofta har det varit planlöst åkande utan mål – vilket är tjusningen med att köra motorcykel. Det behövs ingen som helst anledning till att grensla sadeln. Att känna den vibrerande motorn under sig, att uppleva trafiken på nära håll, dånet och bruset i hjälmen samt fartvinden mot kroppen gör att körningen känns så underbart närvarande.

Det är heller aldrig för sent att börja, att köra motorcykel passar alla åldrar. Ni som ännu inte tagit steget, gör det. Låt oss bli fler som möts ute på vägarna i framtiden och kan dela dessa härliga känslor.

Mikael Samuelsson, 42, är redaktör här på Fastbikes.se, och hjälper till med provkörningar och vardagliga nyheter och annat smått och gott. I garaget står bland annat hans tidigare ouppnåeliga pojkdröm, en Suzuki GSX-R1100 av 1989 års modell, som får honom att återvända till frihetskänslan, gemenskapen och upplevelserna. •